"Hjälp, det är för tidigt!"

Här är en förlossningsberättelse från en läsare. Victoria berättar hur det var när hennes förlossning startade för tidigt.

Vaknade som vanligt runt 9.30-tiden, gick på toa som alla andra morgonar. Gick och la mig igen för att mysa med magen och låg och surfade på mobilen. Helt plötsligt rinner det till lite i bindan, tänkte att det nog bara var flytningar, men så en gång till lite större. Tänkte då, "Herregud, nu kissade jag på mig". Rusar upp från sängen och missar mattan med några cm. Så är det som att någon sätter på kranen och ut forsar det vatten, även då tror jag att jag kissar på mig. Försöker att knipa och gå till badrummet utan att det ska komma allt för mycket på golvet. Hoppar in i duschen och ställer mig där och då kommer det mera - nu visste jag att det inte var urin som kom. 

Jag hade fått med mig min mobil in som tur var och ringde upp min man Sam fem gånger innan jag fick tag i honom. Jag sa att jag trodde vattnet hade gått och att jag stod i badkaret. Han trodde att jag badade (kvällen innan badade jag och då flyttade röret på sig så det var vatten överallt på golvet). Förklarar för honom vilket vatten jag menar och han säger, "Ring din mamma så åker vi in". Säger att jag måste ringa till FL innan och kolla med dem, bebis skulle ju inte komma än. FL säger att jag ska komma med en gång. Ringer upp min syster som kör in mig och ber om att få 20 minuter på mig så jag hinner torka upp vattnet i sovrummet, duscha och ta på mig (som tur var så var BB-väskan redan packad sedan flera veckor tillbaka). Sätter på mig en binda och lägger en handduk i byxorna, såg nog roligt ut - en korv som sticker ut från rumpan, haha.

In till FL och Sam möter upp mig där, tur att han jobbar i samma byggnad =). Kommer in och blir visad till väntrummet i ca fem minuter innan jag får komma in på ett undersökningsrum. Där sätter de i gång CT-kurvan, mina sammandragningar kommer hela tiden men gör inte jätteont. Den barnmorska som tar hand om mig säger att det luktar fostervatten och att det är på G nu. "Hjälp", tänkte jag, "det är för tidigt". Får gå in i dagrummet och vänta på att läkaren ska komma och övertala mig till en vaginal förlossning. Sedan in på ett rum och vänta på undersökningar och tiden för snittet. Två gånger till kommer de och frågar mig om jag inte kan tänkas föda vaginalt. Nej tack.Får hoppa in och duscha av mig och sätta på mig snygga kläder. Droppet är igång och så är även mina sammandragningar som gör riktigt ont nu. Får Brikanyl för att stoppa allt. Klockan är nu 14:15 och vi kom in runt 11-tiden. Barnmorskan kommer in och säger att det blir kejsarsnitt kl 18 i kväll och jag ska ta och sova lite. 14:20 kommer hon in igen och säger att nu blir det ändrade planer, nu ska du få göra kejsarsnitt 14:45. Då börjar jag skaka som bara den. Kan inte sluta, katetern sätts i och jag rullas ut. Paniken kommer smygandes, blir svettig och spyfärdig. Säger till Sam att jag ångrar mig och vill åka hem, vill inte vara med längre. Tas om hand av jättegullig personal som försöker lugna mig och förklarar allt. Nya namn och nya ögon kommer fram, säger hej och berättar om vad de kommer att göra under tiden. Narkosläkaren berättar hur han ska göra och vad jag ska göra mm. Bedövningen sätts in och det gör lite ont men inte som jag trodde. Det blir varmt i hela kroppen och jag börjar att slappna av, men när han skulle dra ut nålen trodde jag att jag skulle dö ett tag. Åh herregud, vad det gjorde ont. Men det gick över efter några sekunder. Sedan ville de att jag ska rulla över till rygg. Jo tack, lättare sagt än gjort när jag är helt förlamad från tuttarna och ner.

Jag börjar må illa igen och får mera syrgas. Sam sitter vid mitt huvud och viskar små söta saker (kommer dock inte ihåg vad, haha). Får frågan hela tiden hur jag mår, ville bara be dem att hålla tyst. Jag vilade innan min bebis skulle komma, att de inte fattade det. Sedan säger narkossköterskan, "Lyssna på detta", och då hör jag min lilla bebis skrika för fulla muggar och tårarna börjar rinna. De tar honom till bordet för att suga ut alla resterna, och Sam får klippa navelsträngen. Får upp honom till mitt bröst och får se honom i en minut innan de går iväg med honom. Sedan är det väldigt luddigt, hör att de pratar men de låter så långt borta. Rätt som det är så är jag på postop och efter en timma kommer en barmorska och förklarar läget för mig. Kaspian och Sam är på neo för att Kaspian fick problem med andningen och det är vatten i hans lungor. Och sedan torterar hon min mage med sin knytnäve.

Efter ett tag kommer Sam till mig och jag får mera info och få se bilder på vår fina prins. Tiden går jättelångsamt och dessa fyra timmar känns som fyra år. Men tillslut kommer de och kör mig till neo. Då får jag se min lille kille ligga där med alla dessa stora slangar. Han låter jättekonstig när han andas och är helt röd över hela kroppen. Får hålla honom och lyckan är gjord. Får dock bara vara där i tio minuter innan jag måste tillbaka, personalen ska gå hem och det blir ont om personal och ingen som kan köra mig tillbaka till BB. På BB får jag träffa en jättego tjej som säger att de ska hjälpa mig tillbaka till neo så fort Sam kommer (han var hemma och hämtade kläder till oss). Vi får träffa vår son igen men även då bara för en kort stund. Dagen efter är hans andning lite bättre och vi har svårt att slita oss från honom. Får veta att han har en infektion och att han får antibiotika, de har skickat proverna till Göteborg, men de tror att det kan vara min GBS som han har blivit smittat av.

Dagarna flyter på som en enda lång dag, och på söndagen den 30:e december får vi flytta in på neo. Då börjar det kännas mera verkligt. De två första nätterna på neo får vi inte ha honom inne på rummet då han fortfarande observeras och är kopplad till en apparat som håller koll på syret och pulsen. Sedan får han äntligen sova hos oss och vi börjar känna att det är mer och mer verkligt att det är vår bebis och inte en bebis vi hälsar på. Vi fick permis på lördagen den 5:e januari, och att få komma hem var helt underbart. Var på kontroll två dagar efteråt och Kaspian hade gått upp 115 g och vi kunde börja minska på sonden mer och mer för varje dag då han tog bröstet jättebra.

Victoria Lindberg

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se