Privat

Pappa Andreas med lilla nyfödda Matilda.

"Herregud va ont det gjorde!"

Läsaren Maria delar med sig av hur hennes förlossning gick:

"Natten till den 9/2 kl 02.00 gick mitt vatten. Jag väckte Andreas och sa "jag tror mitt vatten går just nu, skulle du kunna hämta en handduk"? Andreas hoppade upp och var lite vimsig, inte så konstigt eftersom att han låg och sov när jag sa det. Han hämtade då min mobil och jag ringde Danderyds sjukhus som såg i min journal att Nesrin barnmorskan inte kunnat fastställa om Matilda var fixerad. I och med det så kom det en ambulans och hämtade oss eftersom man trodde att det fanns en risk att navelstränger skulle "åka" ut och det skulle inte var bra. Det var JÄTTEROLIGT att åka ambulans, jag har aldrig gjort det tidigare så jag hade väldigt många frågor till ambulanskillen, han var jättetrevligt men jag kan säga att det inte är skönt att åka ambulans, det var väldigt skumpigt och vi åkte inte ens fort, jag kan tänka mig hur det är om det är brådis att få in patienten.

De frågade om det var vattnet som hade gått och jag svarade då att det kunde jag inte vara säker på eftersom det är mitt första barn och jag vet inte hur det "ska" kännas eller se ut. Då beslutades det om att jag skulle vänta på att läkaren kom in för att göra en gynundersökning och på så sätt vara säker på om det var vattnet som gick. Tyvärr var hon upptagen med en operation så vi fick vänta.nVänta gjorde vi verkligen, efter två timmar kom hon in och hon behövde bara titta för att se att vattnet hade gått, lite dåligt att inte undersöterskerna kan göra det. Men men nu skulle vi iallafall åka hem för det var inte dax än, inte för jag vet hur de visste det eftersom de inte tittade på hur mycket jag var öppen.

Väl hemma igen kl 05.30 bestämmde vi oss för att sova. Andreas somnade fort som bara den men efter att jag hade försökt sova i ca tio minuter gick jag upp. Den "molande mensvärken" var ett faktum, värkarna hade börjat. Eftersom vi hade gått profylaxkurs började jag andas enligt metoden. Värkarna blev starkare och starkare men var väldigt oregelbundna. Jag hade hört att det skulle vara skönt att duscha så jag stod i duschen ca 30 min, det var verkligen jätteskönt. Det gjorde jag tre gånger. Kl 9 satt jag i soffan och jag kände att det var dags att börja klocka värkarna, jag ropade på Andreas som inte svarade, efter mitt tredje rop kom han och frågade varför jag skrek så...... han förstod snabbt vad som höll på och vi började klocka, det var allt från 10 sek värkar till 50 sek värkar. Andreas ringde jobbet för att informera att han inte skulle komma in den onsdagen. Klockan gick och när klockan var 10 så sa jag till Andreas att ringa sjukhuset för att se vad som säger, de sa att jag skulle fortsätta ett tag till hemma. Värkarna blev starkare tyckte jag, ont gjorde det men det gick så att säga. Mamma kom förbi med mat och semla kl 12, hon sa att jag var jätteduktig men kl 12.30 så kände jag att nu får det var nog, Andreas ringde då igen till sjukhuset som sa att vi kunnde komma in. Andreas ringde efter en taxi och vi var inne kl 13.30.


Väl inne så kom barnmorskan Frida och sa att hon skulle undersöka mig, jag var öppen 3 cm. Vi fick då frågan om vi ville vara kvar eller om vi ville åka hem, jag vill verkligen vara kvar.

Värkarna kom och vid kl 15 sa jag att jag ville ha lustgas, sjuksyrran kom in och satte på den och jag tog några andetag och blev såååååå "berusad" jag sa på en gång att jag inte ville fortsätta med det eftersom jag kände t.ex. att mina läppar var helt borta, det var som en dålig fylla. Andreas sa att jag kunde ta lite mindre procent av gasen så det sänktes till 50%, då blev det jättebra. Varje 2 timmar kom Frida in för att se hur mycket jag var öppen och så att allt var bra. Andreas var supersnäll hela tiden, såg till att jag fick i mig vätska och kex så jag skulle orka allt. Alla säger att att föda är som en maraton, man bränner ca 5000 kalorier, så det var viktigt att jag fick i mig dryck och mat, kanske det jag å inte var så nyttigt men det spellade ingen roll sa barnmorskan>:)


Vid 16 sa jag " nej nu får det vara nog, jag vill att vi gör kjesarsnitt nu", då fick jag bara till svars att det funkar inte så, jag informerade om att jag skiter fullständigt i det, jag vill att smärtan ska bort nu. Tyvärr så lyssnade de inte på mig och vi forsatte som tidigare. Alla sa hur duktig jag var men att Andreas sa det tyckte jag var ok men att de andra sa det känndes bara töntigt, så säger de ju till alla och det sa jag:)
Tiden gick och kl 18.41 så var Frida inne hos oss och sa att jag var öppen 10 cm och det var dags att börja krysta snart. Lustgasen togs bort ifrån mig och det var nu bara profelaxandningen jag hade. Hade jag tyckt att det gjorde ont innan var det ingenting mot det som var på väg att komma.
Hela denna dag hade gått så fort, jag hade ingen aning om vad klockan var. Helt plötslikt kände jag hur det luktade bajs, jag frågade snabbt om det var från mig och det var det, fy faaan va äckligt, jag sa till Andreas att han var tvungen att hålla för näsan och inte gå ner dit ner, till skiten (det gjorde han inte heller, inte så mycket för att jag sa det utan för han ville inte).


Jag tyckte att jag krystade bra men det är väldigt svårt när man inte gort det tidigare. Efter varje kryst så frågade jag om det snart var klart, jag såg på Frida och sjuksyrran att de tyckte det var jobbigt att jag frågade men det sket jag i, jag ville ju veta hur länge jag skulle ha denna avskyvärda smärta. För faaaan va ont det gjorde, efter ett tag så kändes det som om de hittat en tändare och tände eld på hela underlivet, det var en sån bränna att jag aldrig tidigare känt. Tydligen så är det så det känns när det är nära, det är när huvudet börjar titta fram, som tur var så var det då bara 2 krystor kvar, kl 19.41 kom vår underbara dotter.

Känslan när Matilda var ute är svårt att skriva med ord, det var en skönt känsla när Matilda åkte ut, en lättnad, jag kände mig typ 10 kg lättare, så var det, såååån skön känsla. Sen när Frida la Matilda på mitt bröst började jag gråta, det var ett sånt lyckorus och jag hade svårt att förstå att det var vårt barn, jag tittade på Andreas som såg så stolt ut. Här kan man ju nu tro att det var över, men NEEEEEJ, nu skulle moderkakan ut sen skulle jag sys då jag hade sprukigt i mellangården. Att få ut moderkakan var inga problem för mig men helt plötsligt så får jag massa blod på mina ben och upp på magen, jag under vad som händer och då säger de bara att det var navelsträngen som gått sönder. De tryckte på larmet och in kom två andra kvinnor som skulle vara samlade och artiga men samtidigt snabba, de satte in en kanyl i min högra arm om det skulle vara så att jag förlorade så mycket blod att jag behövde mer så skulle de ha en ingång. Men jag förlorade inte så mycket som de trodde. Efter detta skulle mitt underliv få lite bedövning så det inte skulle göra så ont när de sydde. Herreeeeeeegud va ont bedövningen gjorde, det var som ett getingstick som var i ca 30 sek och det skulle bedövas på båda sidorna, faaan va man utstår. Sen började Frida att sy, efter ett tag sa hon att det bara var ett stygn kvar och då kände jag att bedövningen höll på att att släppa. Efteråt fick jag reda på att det var 5 stygn som hade satts på mig.


Nu såg både jag och Andreas fram emot dom berömda mackorna, de kom och vi åt, men jag måste nog säga att de var inte speciellt goda men jag var hungrig så jag åt:)
Efter det var det dags för duschen, jag hade sett framemot den så jag gick in och glömde mina produkter som jag hde tagit med mig för detta.
När jag var klar duschad och påklädd kom en skötare in och skulle väga och mäta Matilda. Hon var 49 cm lång och vägde 3600 g, en perfekt tjej sa de, och som nyblivna föräldrar kunde vi inte annat än att hålla med:)
Klockan hade nu blivit 22.30 och det var dags för oss att bege oss till patienthotellet."

/Maria

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler