"Han tryckte på en nerv"

Vår läsare Margareta delar här med sig av hur det var när hennes sjätte barn skulle ut.

"Den 23:e maj 2011 var en dag lik alla de andra dagarna. Jag vaknade tidigt för att ta hand om mina 5 barn, styrde med de morgonrutiner som följer i en stor familj. Inget konstigt med det. Förutom att denna dag började lite annorlunda. Efter 4 tidigare graviditeter, varav en tvillingfödsel, kände jag igen signalerna att ny bebis var på G. Kände de där välbekanta sammandragningarna. Och som alltid förr började jag klocka värkarna. Med dryga 4 mil till BB i Hudiksvall lär en hel del tas med i beräkning, hahaha!
Klockan var runt 8 när jag klockade första värken. Funderade på om jag skulle väcka min sovande sambo på övervåningen. Jag tänkte som så, att det här var hans första barn (har 2 andra pappor till de övriga barnen) och han behövde ju all ork för det som komma skulle. Men, jag gick i alla fall upp, pussade honom på kinden och sa:
- Idag blir du förmodligen pappa, älskling.
Han for upp, som skjuten ur en kanon, klädde på sej på två röda och frågade om vi skulle åka nu.
- Neeeeeeej, tok heller. Jag har bara värkar. Vi härdar ut in i det längsta!
 
Sagt och gjort. Vi härdade ut. Älsklingen led. Tyckte inte om att jag gick och hade ont. Varje gång jag fick en värk ville han ringa taxi eftersom bilen gått sönder. Varje värk nekade jag, hahaha!
Vi fixade med barnvakt till de minsta barnen. Kollade klockan. Strax före 11. Så kom ännu en värk, och då tyckte ju veteranen - alltså jag- att det nog var dags att ringa förlossningen och fråga om vi kunde komma in. Det var 4 minuter mellan värkarna. Vi fick grönt ljus och min sambo fick äntligen ringa efter taxi.
 
Strax före 12 var vi inne på förlossningen. De satte CTG-kurva. Fy fasen vad det är jobbigt att ligga med sån apparat runt magen! Man vågar ju knappt röra sej, för då flyttar ju bebisen på sej och kontakten försvinner!
Hur som haver, kurvan såg bra ut, alla värden var jättebra. Min sambo följde kurvorna med stort intresse. Sen var det dax att kolla framstegen... Hejja. Jag var öppen ynka 1 cm! Jag som trodde att vi skulle få se vår bebis nästan direkt! De andra förlossningarna gick ju i ett flygande fläng!
Det var ett bistert besked för mej, jag är en otålig person nämligen. Vi fick rådet att gå ut i det fina sommarvädret och komma tillbaka om 4 eller 5 timmar! Om inget hänt till dess... Då fick vi åka hem.
 
Sagt och gjort. Vi knatade ner på stan, satte oss på en parkbänk vid Lillfjärden. Tittade på ankorna som simmade i ett stort fågelbad. Pratade och skojade. Klockade värkarna. Kramades och pussades. Peter, min sambo, hjälpte mej igenom varje värk. Vi var ett superteam helt enkelt.
Jag ledsnade på att sitta och ha ont, så jag reste mej upp. Och då... Då började helvetet. På höger sida, alldeles under bröstet, fick jag så otroligt ont att jag trodde jag skulle dö! Jag försökte ställa mej på knä för att på något vis underlätta smärtan. Icke. Försökte vrida kroppen, men det fungerade inte heller. Tårarna kom, jag grät som en tok där i parken. Folk glodde, men det sket jag heligt i. Och min sambo... Han stod helt förtvivlad och ville att vi skulle ta ambulans tillbaka till sjukhuset.
- Du är inte klok, grinade jag. Vi är ju nästan där! Vi går.
Vilket vi gjorde. Jag grät, lutade mej mot sambon vid varje värk. Smärtan i sidan var outhärdlig. Genom hela stan gick vi så. Folk på stan hade något att titta på den dagen, det kan jag då försäkra. Åtskilliga gånger bad min sambo mej att vi skulle ringa ambulans, men jag blåvägrade. Sådan färdtjänst är till för de som verkligen behöver! Men promenaden upp till BB var en pina av värsta mått.
 
När vi kom upp till förlossningen klockan 15, möttes vi upp av en hel drös med personal. Det var liksom uppenbart att nåt inte var som det skulle. Peter hjälpte mej att klä av mej, och jag fick på mej den där fina vita rocken som vi alla blivande mammor får :) Fick lägga mej på sängen. Blev undersökt. Öppen 3 cm! En läkare tillkallades, för jag låg och tokgrät och hade fruktansvärda smärtor. Jag kunde höra alla prata runt omkring mej, hörde Peter viska i mitt öra:
- Du är så duktig, gumman. Det här fixar du. Andas lugnt.
Han smekte mej på huvudet, pussade mej på kinden.
Läkaren kom, klämde på magen, AAAAAAAAJ! De satte infart på min vänstra hand, kunde uppfatta som ett dunkel ordet "kejsarsnitt". Ja aldrig i livet! Naturlig födsel, eller ingen alls!
Jag fick någon form av smärtlindring, så mycket minns jag. Som inte fungerade. Så under hela förlossningen gick jag igenom alla helvetes plågor rent ut sagt. Det var fruktansvärt. Vid varje värk fyrdubblades smärtan, jag grät och ville bara dö. Trots det så tog jag inte hjälp av lustgas eller epidural eller annat. Det var bara den där lindringen som inte fungerade.
 
Timmarna gick, Peter coachade mej som om han aldrig gjort annat. Vek inte från min sida en enda sekund. Han hjälpte till och med barnmorskorna med apparaterna när de krånglade. Sladdar som slingrat ihop sej, osv. Han pushade mej när jag hade ont. Det var en underbar förlossning på så vis.
Så kom stunden för sista undersökningen. Klockan var strax efter 18. Jag var öppen 9 cm. Jag frågade barnmorskan om det var okej att krysta, för nu kände jag att bebisen ville ut.
- Gör det du, jag håller undan den sista kanten med min hand. Krysta ut min hand bara.
Och det gjorde jag. Tog tag i min älskade Peters hand och krystade allt vad jag kunde. En krystning, två krystningar, 3 krystningar...  Klockan 18.23 föddes vår son Daniel. En liten sötnos på 2914 gram och 49 cm. Hans stolta pappa klippte den väldigt korta navelsträngen.

Förlossningsläkaren förklarade senare för mej att Daniel förmodligen legat och tryckt på en nerv. Men vad gjorde väl det? Smärtan glömdes bort så fort sonen tittade ut!"

/Margareta

Vill du också berätta din förlossningshistoria? Mejla in den till forlossningsberattelse@vf.bonnier.se

 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler