Privat

"Du, jag tror vattnet har gått"

Vår läsare Ninnie delar här med sig av hur det gick till när hon fick sitt tredje barn i vecka 31.

Allt började tisdagen den 12 okt kväll v. 30+6. Innan jag skulle lägga mig gjorde jag mina rutiner och upptäckte att jag blödde lite grann. Brydde mig inte så mycket eftersom jag vet att man kan göra det. Gick och la mig. Men vaknade några timmar senare av att jag hade en del SD. Gick på toa och såg att jag fortfarande blödde. Väckte min kille som sa att jag inte behövde vara orolig. Tog hans råd och tog en Alvedon och lade mig. Vaknade lite till och från av sammandragningarna, men somnade om.
 
Ons den 13:e okt vaknade jag ganska tidigt och upptäckte att jag fortfrande blödde lite. Ringde  förlossningen som sa att jag inte behövde vara orolig eftersom det var vanligt. Eftersom jag kände att det fortfarande gjorde ganska ont ringde jag min BM som ville kolla upp det. Sen blev det lite små bråttom in på förlossningen eftersom hon var orolig att sd var mer värkar plus att tappen var väldigt kort och väldigt mjuk. Först ville hon ringa ambulans men jag fick tag på Robert som tog ledig.
 
Väl framme och efter jag legat uppkopplad vid CTG:n så tyckte de mina sd var för täta och regelbundna så jag fick kortisonsprutor och bricanyl för att stoppa upp dem, de var lite oroliga att förlossningen var på G. Fick ligga inne ända till fredagen den 15:e okt då de ville ha lite koll på om de skulle sätta igång plus att de ville kunna ge mig alla sprutor som behövdes i fall bebben skulle titta ut.
Fick åka hem på fredag kväll men då hade jag en del sd. Kommer ihåg att jag tänkte "ja men såhär har de varit med de andra och de har stannat tiden ut och längre" så jag var inte så orolig.
 
Lördagen flög förbi hos svärisarna där vi blev lite bortskämda och det var lugna gatan i magen.
 
Söndagen 17:e vaknade jag av att vår yngsta, Malcom, grät till och klockan var halv 5 på morgonen. Jag satte mig upp och kände plötsligt att de blev varmt och blött i sängen. Frös till och tänkte "fasiken va vad de där" väckte Robban och sa "du ja tror vattnet har gått" och fick svar "men du har inte råkat kissa ner dig?" börja fundera och tänkte " ja kanske det för jag drack en del dricka i går" Gick upp för att gå på toa och bytte  trosor och skulle gå till Malcom när de plötsligt rann till och de blev blött på golvet. Ropa till och sa "nä jag tror det är vattnet" gissa om Robban hoppa upp och på 5 röda stod vid toadörren och sa "är du säker?", " jo, eller de luktar då inte som kiss, lukta du"
ha ha..tvinga Robban att lukta på de nya trosorna ..liite äckelvarning där..ha ha..
 
Men efter en del dividerande mellan oss så ringde vi förlossningen och berättade vad som hade hänt. De ville att vi skulle komma in så fort som möjligt eftersom jag bara var i vecka 31+3 då. Ringde svärisarna som kom efter en timma och tog kidsen sen åkte vi in.
 
Väl framme blev jag inkopplad på CTG:n igen och de konstaterade att det var vattnet som gått. Fick den söndagen inte göra så mycket förutom att ligga och se om värkarna skulle komma som de inte gjorde. De tyckte de var bra för de sa så länge jag och bebis mådde bra så var de bara bra att de drog ut på tiden för varje dag är viktig när de är så små.
 
Måndagen den 18:e okt tog de ett blodprov och när vi satt och åt frulle kom en av bm från BB och sa att vi var tvugna att omgående gå till förlossningen och hon skickade med några papper. Fick inte veta vad det handlade om men jag kände på mig att nått inte stod rätt till. När vi kom fram så sa de att de var tvungna sätta igång mig för att jag nån gång under natten hade gått från en sänka 7 till 75. Så pga infektionen så var de tvungna att sätta igång födandet. Gissa om jag blev nervös. Blev preppad med mediciner som skulle hjälpa till med infektionen och sen fick jag 2 tabletter bakom livmodertappen för att starta värkarna. Tänkte att ikväll kommer vi vara föräldrar eftersom de andra har kommit ut samma dag som jag blev igångsatt på. Trodde där ett tag vid åtta att nu jäklar är de nära för jag var öppen 4 cm och de var bara kvar 0,5 cm av tappen. Och där stannade det. Fastän de satt igång värkstimulerande dropp så hände det inget. Så måndagen for, de avslutade och jag fick sova, började om sen igen tisdagen med allt igen och höll på mellan 8-01 på tisdagkväll innan de sa att de skulle sluta. Då började jag gråta för jag började bli såå slut i kroppen plus att jag inte ville börja om med allt igen ons.
 
Ons den 20:e okt sa de att de skulle ge det ett sista försök och hände det inge så skulle det nog bli akutsnitt som det kallade det. Men då var ja såå slut att ja kände att ja nog inte skulle klara av en förlossning. Somnade medan jag hade värkar. Tog varken lustgas eller EDA.
13.30 sa läkaren att de va tvungna att snitta mig eftersom nu fanns det risk att jat skulle kunna få fler infektioner som kunde vara farliga för både mig och barnet. Fick svara på några frågor innan de körde mig till OP. Var såå nervörs för jag hatar allt som heter sprutor och sjukhus.
 
Självaste snittet var de värsta jag varit med om. Fick flera panikattacker. Allt börja med att han som skulle lägga bedövningen pricka fel med nålen flera gånger och det gjorde sååå jäkla ont. Som nån karva ut ryggraden. Sen när jag inte kände benen fick jag första panikattacken. Sen efter det hade jag flera stycken efter varandra. Tycker lite synd om Robert som var helt chockad.
 
14.08 föddes vår lilla son. Fick bara se honom en snabbis innan de och Robert sprang iväg med honom och jag blev sövd och sydd. Fick träffa honom efter några timmar. Han var så liten och pluttig med massor av slangar.
Ärligt talat tyckte jag inte han var söt för fem öre. Tog ett tag innan jag verkligen kände att han va söt. Men jag älskade han ändå från första stund.
 
Mario som han fick heta var 43 cm lång och vägde 1938 g. Vägde som han skulle i den veckan.
 
Varken jag eller läkarna vet vad de berodde på eftersom jag var hur frisk som helst innan han föddes, men de tror att eftersom jag varit in med alla 3 i samma vecka och blivit stoppad så blir min livmoder försvagad i slutet av graviditeten och då vill väl kroppen sätta igång. Men det är bara var de tror.
 
Ja kan bara säga att nu är Mario 1, 5 år och har verkligen växt till sig och är faktiskt störst av sina bröder i samma ålder. Nu kan man inte se att han har varit ett prematurbarn för han följer sin utvecklig som ett "normal" barn gör.
 
Kan bara säga att min sista förlossning var inte alls som jag hade tänkt mig eftersom jag mådde helt utmärkt och verkligen längtade efter en normal förlossning där allt skulle sätta igång av sig själv som den på ett sätt gjorde.
 
För mig är den 20:e okt en väldigt speciell dag förutom Marios födelse men min mamma dog exakt på datumet fast två år tidigare 2008 när jag väntade min mittersta son.
 
Detta var min förlossningsberättelse om när Mario föddes in i världen som en liten prematurbebis.
 

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler