"Det var tufft för en förstföderska"

Vår läsare Jeanette Svedlund delar med sig av sin förlossningsberättelse. Så här gick det till:

"Hej!

Jag är mamma till Ida som föddes den 31 Julia 2011, jag blev gravid med min sambo men vi separerade två månader in i graviditeten och jag fick klara mig själv under resten av tiden, men som tur var så hade jag min mamma som stöd. Min förlossning är lite speciell då värkarna inte var som de skulle och Ida inte låg som hon skulle riktigt…

Jag var beräknad den 26 juli, fyra dagar senare, en söndag klockan två på natten till söndagen så kom första värken… Jag var vaken då och från och med fredagen hade jag känt mig lite konstig och haft små men starka förvärkar till och från, men väldigt glesa. Jag minns att jag sa på fredagen att under den här helgen kommer jag att föda, för jag mådde verkligen inte som jag brukade och jag känner min kropp mer än någon annan tror jag p.g.a. massa problem… I alla fall så trodde jag att det var ännu en förvärk så jag valde att inte ringa mamma så att hon slapp komma i onödan…

Klockan fyra så hade värkarna kommit regelbundet, var tionde minut, så jag kände att det nog var dags att ringa i alla fall… Mamma blev irriterad för att jag inte ringde tidigare haha, men hon skyndade sig iväg hem till mig.

Mamma kom snabbt som blixten och var hos mig vid 04.40, hon hade köpt med sig macka också och befallde mig att äta så att jag skulle orka med dagen och förlossningen. Jag var konstigt nog inte orolig eller nervös… Jag fattade nog inte ens att jag skulle föda, det gick inte upp för mig och jag hade till och med två gånger gått på förlossningsterapi… Värkarna fortsatte men började glesna och nästan helt försvinna när mamma kom så då tänkte jag väl att det bara var förvärkar igen då… Men så runt sju ungefär så satte de igång igen, men i flera timmar kom de oregelbundet, när jag låg ner kom de var tjugonde minut och höll i sig i kanske 1,5 minut, men när jag stod upp eller gick så kom de allt ifrån 10 minuters mellanrum till 2-3 minuters mellanrum och höll i sig i bara 30 sekunder ungefär så vi var väldigt osäkra på om det verkligen var på gång… Vi använde oss av en graviditetstimer som man laddar ner på mobilen som vi startade och stannade varje gång. Jag lade mig i ett bad men där blev värkarna starkare så jag gick upp ganska snabbt igen… Klockan hann bli ända fram emot halv tre när värkarna började bli så starka att jag inte längre visste om jag kunde vara hemma… Värkarna kom fortfarande jätteoregelbundet så förvirrat ringde vi till förlossningen och undrade vad de tyckte… De trodde att jag gott kunde vänta ett tag till tills de blev regelbundna men eftersom att jag gått den där förlossningsterapin så hade jag förtur att få komma in tidigare om jag ville så jag bestämde mig att jag ville nog hellre åka in för jag tyckte värkarna var alldeles för konstiga, jag var rädd att det var något fel…

Vid kvart över tre kom vi in till Karolinska BB och det var nog ganska bra att vi åkt in för jag var redan öppen fyra cm och bara 1 timme senare så hade jag öppnat mig ytterligare två cm så jag var öppen sex cm och då spräckte de även fosterhinnan och då kom värkarna igång ordentligt… Jag fick panikattacker under värkarna trots att jag försökte köra profylax som jag lärt mig. Jag hade redan innan varit inställd på att inte ta epidural men lustgasen gjorde värkarna värre så till slut hade jag inget val för jag kunde inte klara av de… Så vid ungefär 6-7 på kvällen fick jag epidural. Och det är sant som de säger… när man ligger där och ska föda så är man i sin egna lilla bubbla, jag kommer bara ihåg svagt en läkare som kom in, jag minns inte att jag hälsade, jag minns inte hur hon såg ut, allt sådant berättade mamma efteråt… Jag minns inte ens sprutan som jag varit så rädd för att ta…

Eftersom att hjärtljuden åkte väldigt mycket upp och ner hela tiden så hade de satt fast en elektrod på Idas huvud som skulle hålla koll på hennes mående… Vid ungefär kvart i åtta så var det dags att krysta, och jag krystade och pressade på men det var verkligen trögt, när hon sedan till slut klockan 08.11 kom ut så förstod jag varför, hon föddes med en kefalhematom, sådana brukar oftast bildas vid tag med sugklocka, det blir en knöl med vätska på huvudet, fast Idas var enorm, det var som ett helt extra huvud, där av fick jag reda på också varför värkarna var så skumma, hon hade legat och tryckt ner snett så hela hon kom helt snett när hon skulle ut och då hade den där hematomen bildats för huvudet är ju mjukt och formas ju efter hur hon kommer ut… Jag minns min första fråga: haha ”varför ser hon så konstig ut” hahaha

Men jag fick också några problem ganska tidigt efteråt och drabbades av en förlossningsdeppressio. Ida föddes nämligen med något som heter höftledsluxation, då är höftlederna inte riktigt färdigutvecklade och hon behövde ligga i skena i sex veckor och i frejkabyxa som det heter i sex veckor. Dessutom när hon var två veckor så fick hon en infektion i sin kefalhematom, hematomen ska ju succesivt gå tillbaka och huvudet ska bli normalt igen men Idas blev bara större och större och när hon var två veckor så fick vi remiss till Astrid Lindgrens akutmottagning för att den såg så skum ut och hon hade fått en slags böld på kefalhematomen, det visade sig vara en infektion och vi blev inlagda med antibiotika i blodet i fyra dagar.

Så det var en tuff start för en förstföderska men nu blir hon sex månader 31 Januari och hon är mitt allt och kan nästan sitta helt själv nu och är världens gladaste, trots allt hon upplevt så är hon alltid glad, hon skriker aldrig, hon gråter aldrig, inte ens när hon är hungrig och hon har jollrat och ”pratat” sedan hon var 2-3 veckor gammal, haha det går inte att få tyst på henne."

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler