Sigge.
Privat

Lilla Sigge.

"Barnmorskan trodde inte på att förlossningen hade startat"

Förlossningsberättelse. När Marina kom in till förlossningen med svåra smärtor och förlossningsvatten som sipprade längs med benen möttes hon av en barnmorska som inte alls trodde att förlossningen hade startat.

Det hela började väl egentligen med att slemproppen gick sönder den 2/10. Efter det kom ju alla dessa små värkar, som jag trodde var förvärkar. Men jag kan ge mig den på att från och med då började jag öppna mig.
Åkte in på tisdagen den 4/10 till förlossningen för att jag trodde att jag läckte fostervatten, men icke då.

Så kom torsdagen den 6 oktober och jag kände ingenting. Jag mådde bra. Eller ja, jag hade ont i bäckenbenet, och jag trodde det var foglossning.

Sov inte något bra alls natten till fredagen, cirka tre timmar bara. Men på fredag morgon vaknade jag prick kl. 4.00 av en väldig konstig dröm och det hela var så skumt, för det var som att hjärnan sa att jag skulle gå upp på toa, men jag var ju inte kissnödig.

Men jag gick i alla fall, så när jag ställde mig upp så rann det någonting längs benet ut från, ja ni vet vad, då tänkte jag "shit nu är det vattnet som gått".

Stoffe (min sambo) låg och sov fortfarande och han skulle upp cirka 04.15, men jag sa inget till honom då, för han skulle inte tro på vad jag misstänkte, eftersom vi redan varit inne en gång.

Jag hade inte ont eller nånting heller, men kl. 5 så ringde jag förlossningen i alla fall och bokade en tid på bedömningsmottagningen kl. 10.

Jag åt tre mackor och gick och lade mig igen och sov i cirka en timme.  Gick upp och gjorde mig i ordning innan Stoffe skulle komma hem för att köra mig. Då började det värka i magen litegrann.

Kl. 9.00 satt vi i bilen på väg in till sjukan. Då helt pang plötsligt fick jag så satans ont, jag kunde inte sitta still i bilen och värkarna kom allt tätare. Jag bad Stoffe släppa av mig vid ingången så jag inte skulle behöva gå så långt.

Jag gick till receptionen för att anmäla mig, jag sa vart jag skulle osv.. Hon i receptionen tittade på mig och sa: du ska inte föda nu då?
- Ingen aning sa jag och gick.

När jag kom upp till bedömningsmottagningen så kände jag att detta är inte det stället jag ska till. Så kl 10.00 åkte vi ner till förlossningen och möttas av jordens allra största idiot till undersköterska. Hon trodde inte för fem öre att jag sipprade fostervatten och hade så ont som jag sa. Jag hade en riktig otrevlig ton mot henne eftersom jag hade så sjukt i helvetes ont. Jag började spy som en gris och sa att "nu dör jag". Hon trodde fortfarande inte på mig. Hon muttrade nåt om att dom inte kunde göra nåt åt det. Det var tur för henne att jag inte hörde henne säga det.

Efter cirka 10 minuter så kom det en barnmorska in och ville ta en kurva på bebis. Visst. Jag klarade cirka 15 minuter sen larmade jag, och sa att jag kunde inte ligga ner, jag kunde inte sitta eller stå. Det gjorde så helvetes ont i bäckenbenet, och i rummet vi var i då fanns det noll luft. Jag fick ingen luft och svettades som en gris, spydde som en gris. Stoffe fick vifta me någonting hårt så jag skulle få luft.

Denna barnmorska trodde inte heller riktigt på mig men beslöt sig i alla fall för att kolla om de var fostervatten och jajemen det var det. Klockan var 10.45 och jag var öppen 5-6 cm. Hon sa att "nu är det förlossning på gång".

Jag visste inte då om jag skulle skratta eller gråta. Vi fick gå direkt till en förlossningsal, det tog cirka 2-3 min, och på dom 2-3 min öppnade jag mig till 8-9 cm.

Jag låg där och visste inte hur jag skulle hinna skicka sms till mina vänner och familj att jag skulle föda. Jag hade en smärta som hette duga, inget jag önskar min värsta ovän.

Jag minns hur barnmorskan sa till mig: "nu blir de bebis!" Och att jag svarade: NEJ! Väldigt bestämt. Varför vet jag inte.

Klockan 12.00 var jag öppen helt, jag bad om att få någott som tog bort smärtan. Och varför vet jag inte, men jag var alltså öppen helt när narkosläkaren kom in och skulle lägga epiduralen, när han lagt bedövnings sprutan så skriker jag rakt ut: DEN KOMMER NU!!!!

Jag bara kände hur det tryckte på. Och barnmorskan var fort där för att känna. "Vi får avbryta bedövningen för nu står bebis på bäckenet", sa hon.
Vilken smärta!

Jag fick stå upp för att få ner bebis lite till, jag skrek, jag bet i mig själv, i sängen, i Stoffe. Jag var oerhört otrevlig mot barnmorskan som stod där och tyckte sig veta att jag inte skulle dö och att jag klarade detta. I helvete heller skrek jag.
Dom ord som kom mest ur min mun va: AJ AJ AJ, AAAAJ MIN F***A, JAG BAJSAR PÅ MIG OCH JAG DÖR!

Ni ska bara veta vilken smärta det var. Och de enda jag fick var lustgas, som för övrigt inte hjälpte alls. Jag kände ingen effekt alls av den. Hur kan folk säga att den är så bra?

Det var massa av folk i rummet, det vete sjutton var allt folk kom ifrån och vilka dom var. Men där låg jag helt naken, hur jag fick av mig kläderna minns jag inte. Jag minns bara att Stoffe var bredvid mig och höll mig i handen.

Sen kommer det in en karl i rummet, och jag som hade tänkt skriva i mitt förlossningsbrev att inga killar tack! Men jag hade alldeles för ont för att bry mig då.

När bebis var så nära hålet att man såg huvudet frågade denna kille mig om jag ville känna, neeej sa jag. Och så frågade han Stoffe samma sak. NEJ FÖR I HELVETE svarade jag fort.

När bebisen nästan var ute, det var den värsta smärta jag någonsin känt, och försöka pressa på då. Herregud. Mitt bäckenben säger jag bara.

Men så känner jag huvudet åka ut och jag tittar ner och ser magen bara försvinna bort, och smärtan var bara, POFF, borta.

Jag låg där i chock och fatta ingenting. Var tog smärtan vägen?! Dog jag? Eller...?

Jag frågar fort, vad är det för nånting. "De vet jag inte", svarade den manliga barnmorskan.

Jag får upp bebis på magen, en pojke! Åh, världens finaste skatt.

Men bebis var lite seg på andningen så dom tog ut honom ganska direkt för att få igång honom, och Stoffe följde efter. Han hade navelsträngen runt halsen och massa slem i halsen som satte stopp för hans andning. Han hamnade senare på neonatal med en c-pap i cirka ett dygn.

Där låg jag med benen isär och funderade på vad sjutton undersköterskan väntade på som stod bredvid, hade helt glömt bort att moderkakan skulle ut med. Nej, ännu mer smärta! Men det var inte så farligt. Sen fick jag en liten bristning på ca. 1 cm, och fick sy nåt stygn.

Dirket när jag var färdigsydd hoppade jag upp som ingenting hade hänt, barnmorskan som hade bråkat med mig bara tittade på mig och förstod nog ingenting.

Hon erkände faktiskt senare att hon inte trodde på mig först när vi kom in. Men det gjorde inte jag heller, jag hade inte tänkt/planerat att bli mamma 5 veckor innan BF.

Världens sötaste Sigge föddes kl. 13:36 2699 gram kärlek och 46 cm lång.
 
Vi fick vara kvar på neonatal i cirka en vecka för att han drabbades av gulsot och hade problem med andningen och att äta. Han fick dag två i livet sondmat.
 
Men nu mår vi alla bra, jag(Sigges mamma) drabbades av förlossningsdepression när Sigge fick kolik när han var en månad.

Berättelsen är inskickad av Marina.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler