Förlossningen - så var det för oss

Att föda barn kan vara så olika.

Här berättar Anna och Tony, Kristina och Jakob, Jennie och Marcus samt Malin och Daniel om hur det var när deras barn föddes.

 


"Andningen hjälpte, och att min man stöttade"

Annas och Tonys lilla Izabella föddes tre veckor före beräknad förlossningsdag.
– Jag var livrädd, men ju längre tiden gick i graviditeten desto lugnare blev jag, säger Anna.


Klockan fem på morgonen gick Anna på toaletten och märkte att det rann lite vatten.
– Jag var osäker på om det var fostervattnet eller bara en flytning. Men sen rann det bara mer och mer och då väckte jag Tony, berättar Anna.
Hon ringde till Södertälje sjukhus. Där sa de att Anna och Tony skulle komma in ett par timmar senare för att kontrollera att allt stod rätt till med bebisen.
–  Jag försökte sova, men det gick inte. Tony gick ut för att köpa bindor och sen åkte vi hemifrån. När vi kom  fram till Södertälje sjukhus forsade vattnet.
 – Som tur var hade jag tagit på mig en kjol. Men det kändes väldigt dumt att gå där med kjolen i händerna och vattnet forsande mellan benen.
För Anna gick det fort. Hon behövde varken vänta hemma eller på förlossningen särskilt länge innan Izabella kom till världen.
– Vid niotiden kom de första värkarna. Ungefär som mensvärk. Inte alls så farligt som jag hade trott. Vi skrevs in exakt klockan 10.38. Då hade värkarna kommit igång på allvar. Jag fick lägga mig på en brits i ett undersökningsrum och barnmorskan kollade bebisens hjärtverksamhet med en CTG, men jag var helt i min egen värld.
Anna hadfe skrivit i sitt förlossningsbrev att hon ville ha lavemang och fick det så fort hon kom in till sjukhuset. Hon låg ner i gynställning under hela förlossningen.
– Jag hade tänkt stå upp, men det blev inte så. I situationen där och då kändes det bra. Barnmorskan och undersköterskan peppade mig hela tiden och berättade exakt vad som hände.
I sitt förlossningsbrev hade Anna önskat epidural (EDA) som smärtlimdring.
– Jag är livrädd för smärta. Men epiduralen gjorde djävulskt ont. Jag skulle kröka min rygg så att läkaren kunde sätta dit den, men det misslyckades först. Det var enda gången under hela förlossningen som jag grät. Jag ville bara gå hem, men till slut fick han dit den.
Anna fick pröva lustgas, men den vara bara äcklig, tycker hon.
– Det som hjälpte mest var min andning. Och att Tony var där och stöttade mig.
– Det var jobbigt när Anna hade ont, säger Tony. När hon fick värkar höll jag hennes huvud. Annars var det mycket lugnare än vad jag trodde. Det gick så snabbt att jag inte hann tänka så mycket. Jag satt på en stol bredvid Annas huvud. Så mycket mer kunde jag inte göra.
Vid elvatiden undersöktes Anna i ett undersökningsrum. Då var hon öppen fyra centimeter. Efter undersökningen flyttades hon till ett förlossningsrum.
– Jag tror inte att den första barnmorskan förstod hur fort allt gick, för hon vara bara där en gång. Jag lade mig i sängen. Först försökte jag gå med hjälp av en gåstol, men det fungerade inte alls bra.
Anna hade ont hela tiden mellan klockan 11.00 och 13.00.
– Det var som om jag var i en annan värld. Det var inte så att jag inte trodde att jag skulle klarar av det, men det var jobbigt.
Klockan 13.00 kom barnmorskan Lillemor in till Anna och Tony. Då hade de varit ensamma i två timmar.
– Det var Lillemor som jag hade pratat med under aurorasamtalen (stödsamtal för den som är förlossningsrädd, reds anm.), så det kändes tryggt och skönt. När hon kom in var jag fullt öppen. Det tog alltså bara två timmar från fyra centimeter till att jag var helt öppen och det är troligen därför jag hade ont precis hela tiden.
– Jag fick bäckenbottenbedövning. Sprutan kändes inte alls, så antagligen hjälpte epiduralen ändå. Krystvärkarna kändes ingenting, så Lillemor sa till när jag skulle ta i. Mellan krystvärkarna kändes allt helt normalt.
Anna fick känna på huvudet när det var på väg ut. Sen kom Izabella snabbt.
– Moderkakan kom tio minuter efter förlossningen. Allt gick så bra! Och jag som hade varit så rädd. Men det spelade stor roll att jag fick barnmorskan Lillemor, som jag redan hade träffat, säger Anna.
– Jag sprack inget alls och förlorade inget blod. Först var jag omtöcknad och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Men en kvart senare tänkte jag att ”det här kan jag göra igen”.


"Nästa gång ska jag vara mer bestämd"

– I början kändes det mest spännande. Efter ett dygn åkte vi in till BB och jag fick vandra runt i korridorerna några timmar, berättar Kristina.
– Det drog ut på tiden. När nattpersonalen började sitt skift ville de sätta igång förlossningen genom att ta hål på hinnan. Barnmorskan sa att jag skulle använda lustgas, men eftersom allt hade gått så enkelt tyckte jag att det var onödigt. Men det gjorde så otroligt ont när de spräckte hinnan. Helt chockartat!
Kristinas man Jakob hjälpte till med lust­gasen. Två timmar senare föddes Lukas.
– Jag hade inte haft en tanke på att man kan brista så mycket under en förlossning. Före förlossningen kände jag mig helt trygg och lugn. Ingen hade pratat om att spricka, eller om tiden efter förlossningen, som verkligen blev en chock för mig.
– Jag sprack jättemycket, fick sys i en timme och var helt slut. Därefter kunde jag varken sitta eller gå ordentligt. Jag var tvungen att sitta på en badring i en vecka efter förlossningen.
Kristina tycker att det är synd att ingen pratade om hur det kan vara efter en förlossning: att allt inte är som ett skimrande rosa moln. Nu pratar hon om tiden efteråt med sina gravida väninnor. Inte för att avskräcka, utan för att vara ärlig. Hon är inte rädd för ännu en förlossning, men kommer att vara mer bestämd med vad hon vill.
– Vi fick världens mest underbara pojke och trots den jobbiga tiden efteråt kan jag tänka mig att göra om det både två och tre gånger till!


"Knut låg i säte, då blev det kejsarsnitt"

Jennie och Marcus fick reda på att deras bebis låg i säte ungefär fyra veckor före beräknad förlossningsdag.
– Vi blev inbokade för ett planerat vändningsförsök. Att vända bebisen kan vara obehagligt för både mamman och bebisen och det är bara hälften av försöken som lyckas. Och även om man lyckas vända barnet händer det att det vänder sig till säte igen, säger Jennie.
Två dagar före det planerade vändningsförsöket, tre och en halv vecka före beräknat förlossningsdatum, gick vattnet.
När bebisen ligger i säte hos en förstagångsföderska rekommenderas kejsarsnitt.
– Eftersom Knut fortfarande låg i säte och inte hade fixerats fick vi åka med ambulans in till Danderyds sjukhus. De frågade om jag ville föda vaginalt eller med kejsarsnitt.
En timme senare snittades Jennie. I hennes journal står det ”akut kejsarsnitt”, eftersom datumet inte var planerat i förväg.
– Jag var bedövad, men vaken hela tiden. Min man satt med och vi båda tyckte att det var en underbar upplevelse. Allt var så lugnt.
Knut kom ut på två minuter. Därefter syddes Jennie. Under tiden fick Marcus ta hand om bebisen.
Jennie läkte snabbt efter kejsarsnittet.
– Det drog och spände ett tag efter, men jag behövde bara äta smärtstillande i fyra dagar.
I somras föddes parets andra barn vaginalt, men både Jennie och Marcus hade funderingar på ett planerat kejsarsnitt.
– Men man får ju inte snittas om man inte har en speciell anledning och jag orkade inte stå på mig så mycket.
Efteråt är Jennie glad att hon valde att föda vaginalt.
– Det känns bra att ha varit med om båda två. Båda förlossningarna var suveräna.


"Efteråt tänkte jag att jag lugnt kan föda ett tredje barn"

Malins och Daniels två döttrar föddes utan komplikationer, men ändå var förlossningarna helt olika. Den andra, Nellies förlossning, var betydligt enklare, tycker Malin.
– Båda gångerna vaknade jag klockan tre på natten. Och båda gångerna gick vattnet. Första gången hann jag till toaletten och satt och var förundrad över hur mycket fostervatten som får plats där inne. Andra gången hade jag värkar i tre timmar, sedan sa det bara ”splash” och så kom allt på en gång.
När Alva skulle födas tog värkarbetet lång tid. Malin och Daniel åkte in till sjukhuset på morgonen. Då var livmodermunnen bara öppen två centimeter, så Malin och Daniel tog en promenad.
– När vi kom in igen var jag öppen tre centimer och de tyckte att vi skulle åka hem ett tag.
Efter två timmar hade Malin så ont att de åkte in igen. Det tog ytterligare tre timmar innan krystvärkarna satte igång.
– Jag krystade i två timmar och det gjorde fruktansvärt ont. Jag var egentligen aldrig rädd, men det går absolut inte att föreställa sig smärtan. Men det finns något underbart i all smärta. Fast precis efteråt tänkte jag att jag aldrig någonsin vill föda igen.
Förlossningen med Nellie blev en helt annan upplevelse.
– Det var både värre och bättre före förlossningen. Jag visste ju hur ont det skulle göra, men samtidigt visste jag att andra barnet brukar komma fortare. Jag var mer van och trygg i mig själv.
När Daniel och Malin kom in till sjukhuset var hon öppen sju centimeter. Krystvärkarna varade i en halvtimma.
– Jag hann bara vara inne i en timma. Allt gick så fort. Jag hade tänkt stå på knä som första gången, men det hann jag inte, så jag låg på rygg.
– Första gången var som en stor chock. Jag hade ingen aning om att det skulle göra så ont. Och det var jobbigt att det tog så lång tid. Andra gången kunde jag hantera smärtan och kände igen den. Efteråt tänkte jag att jag lugnt kan föda ett tredje barn.

Artiklarna publicerades i Vi Föräldrar Gravid 2/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler