Var femte har förlossningsrädsla

Var femte har förlossningsrädsla

Var femte blivande mamma lider mer eller mindre av förlossningsrädsla under graviditet och inför förlossning. Sex till tio procent av de kvinnorna upplever rädslan som mycket svår. I vissa fall är rädslan så svår att man kanske avstår helt från att skaffa barn.

Tecken på möjlig förlossningsrädsla

Graden av och den bakomliggande orsaken till förlossningsrädsla kan variera. Nedan finns några möjliga kännetecken på att du kanske borde söka hjälp. Det kan vara tecken på förlossningsrädsla om man:

  • Känner sig spänd och orolig, har ångest och är lättirriterad.
  • Undviker att prata om, tänka på eller förbereda sig för sin förlossning.
  • Har svårt att tänka på annat än graviditeten och förlossningen.
  • Har svårt att glädja sig åt graviditeten eller det kommande barnet.
  • Är rädd från tidigare förlossning och inte kan släppa det.
  • Har svårt att ta in och acceptera att man är gravid och har svårt att se bortom förlossningen.

Var femte blivande mamma lider mer eller mindre av förlossningsrädsla under graviditet och inför förlossning. Sex till tio procent av de kvinnorna upplever rädslan som mycket svår. Så svår att man kanske avstår från att skaffa barn.
– Förlossningsrädsla står ju för så väldigt mycket, säger Gerd Stafsnes, förlossningsbarnmorska sedan 30 år och samordnare av Aurora på NÄL i Trollhättan.

Hit kan man få komma om man är orolig för att föda. För att prata med barnmorska eller läkare, planera förlossningen och kanske också besöka själva förlossningsavdelningen. Liknande verksamheter finns på de flesta sjukhus runt om i landet.
– Vissa är rädda rent generellt för att föda. För smärtan, att man ska gå sönder eller att barnet ska skadas. Sedan kan det vara sjukhusrädsla i största allmänhet eller stickrädsla. Men det kan också finnas en psykologiskt bakomliggande faktor, som erfarenheter från tidigare trauman eller en tidigare förlossning, så kallad sekundär förlossningsrädsla, säger Gerd Stafsnes.

Just sekundär förlossningsrädsla är vanligast, menar hon. Väldigt ofta har man upplevt en tidigare förlossning som långdragen, att man inte blivit lyssnad på eller fått den smärtlindring man tänkt sig.
– Många som kommer vid första besöket kan ha som önskemål att få göra ett planerat kejsarsnitt. Vi följer en vetenskapligt grundad policy, att bästa metoden är att föda naturligt både för barnet och för mamman. Barnet behöver den stress det innebär, och ett kejsarsnitt löser ju oftast inte att mamman mår psykiskt dåligt. Därför försöker vi i första hand lyssna på mammans och ibland även pappans rädslor och göra en ordentlig förlossningsplanering så att de ska känna sig trygga. Sedan är det ofta så att man under graviditetens gång ändrar inställning och faktiskt accepterar att en naturlig förlossning är bästa lösningen.

Kerstin Sigfridsdotter, legitimerad psykolog inom mödra- och barnhälsovården i Vara och Nossebro, håller med. Hon träffar många blivande mammor och pappor som oroar sig inför förlossningen, men ofta brukar det lätta medan graviditeten fortlöper.
– Min erfarenhet är att många är mer rädda i början än mot slutet, och jag tror att det rent psykologiskt handlar om att man både fysiskt och psykiskt mognar med sin graviditet och vill ha ut barnet. Det blir en hjälp i sig själv. Sedan är ju de jag träffar också sådana som får hjälp, så det är svårt att säga vad som är orsak till vad.

Hon påpekar dock att det för de svårare fallen av förlossningsrädsla behövs betydligt mer än bara en mognadsprocess. Rent psykologiskt tar förlossningsrädslan så mycket kraft och energi från den blivande mamman att det normala psykologiska arbetet kring att inse att man är gravid, följa förloppet i graviditet, att bli förälder och tiden efter stannar upp.
– Är det främst sjukhus eller de medicinska aspekterna man är rädd för kan det hjälpa med enbart Aurora. Är det mer komplex rädsla med fler bakomliggande faktorer kan samtal med psykolog vara bra, säger hon. Det är ju inte alltid man vet själv vad som skrämmer. Då får man försöka utforska det tillsammans och sätta ord på det. Mycket av mitt arbete går ut på att försöka bearbeta rädslan och göra tanken på den hanterbar. Så att den inte tar överhanden. Då kan man också begränsa sin rädsla och se att den inte är allomfattande.

Artikeln är publicerad i Vi Föräldrar Gravid nr 1, 2011.

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler