Förlossningen - så kan den starta

Förlossningen - så kan den starta

Förlossningen - så kan den starta

På film startar förlossningen ofta pang bom med att vattnet går. I verkligheten är starten mer smygande, med värkar som växer sig allt starkare. I Förlossningshandboken beskrivs hur en förlossning sätter igång.

Att tänka på om vattnet har gått

  • Kontrollera hur vattnet ser ut, det ska vara ofärgat och eventuellt med vita flagor i eller lite rosafärgat. Ändrar det färg efter hand? Ta kontakt med förlossningen om det är gult, grönt eller brunt.

  • Många sjukhus avråder kvinnan från att bada i badkar då vattnet har gått men rutinerna skiljer sig åt. Hör efter med en barnmorska på din förlossningsavdelning.

  • Ha koll på din kroppstemperatur, du ska inte ha feber. Ta kontakt med din förlossningsavdelning i så fall.
  • Ha inte samlag.

Värkar

Det vanligaste är att en förlossning startar med värkar. Först kommer de smygande, sedan mer intensivt med en successiv smärtstegring. En värk startar i livmoderns övre högra ”hörn”, sprider sig till det vänstra och sedan nedåt, men du känner inte av detta rytmiska mönster utan värken känns i hela livmodern.


Vid varje värk förkortas muskeltrådarna i livmodern något och barnet förflyttas nedåt i förlossningskanalen. Värkarna skiljer sig från de sammandragningar som du kan uppleva under graviditeten.


De så kallade förvärkarna är inte smärtsamma och har ingen inverkan på barnets nedträngande eller modermunnens öppnande. Den nedre delen av livmodern och livmoderhalsen innehåller mer bindväv än muskulatur, och drar inte ihop sig vid en värk utan vidgas för att barnet ska kunna pressas nedåt i bäckenet. När livmoderhalsen med inverkan från hormoner och sammandragningar börjar mogna, blir den mjuk och eftergivlig och modermunnen kan börja öppna sig. Nedträngandet av barnet och trycket från barnets huvud underlättar modermunnens öppnande.


Värkarbetet kan bedömas ut­ifrån värkarnas frekvens, varaktighet och intensitet. Med det menas hur ofta värkarna kommer, hur lång tid de sitter i och hur kvinnan upplever dem. Livmoderns arbete har på många sätt en rytmisk karaktär – en värk stegras gradvis, når sin topp och klingar av. Därefter kommer en lugn och skön värkpaus där kroppen känns smärtfri. Efter några minuter kommer en ny värk med påföljande värkpaus och på detta sätt pågår värkarbetet för de flesta timme ut och timme in.

 

Blödning

När förlossningen startar kan man få en mindre blödning, ungefär som en liten menstruationsblödning. Inga stora mängder, men det kommer oftast färskt blod. På fackspråk kallas den för initialblödning och är ett tecken på att modermunnen börjar öppna sig. Livmoderhalsen och modermunnen är fulla av blodkärl under graviditeten och en del små kärl i den brister på grund av sammandragningarna. En blodblandad slemmig flytning är vanligt i samband med att värkarna börjar, och är inte farlig. Känner du dig osäker och orolig, ta kontakt med förlossningsavdelningen eller barnmorskan på mödravårdscentralen för rådgivning. Många blöder också små mängder hela förlossningen igenom, denna blödning kallas teckningsblödning och är ett tecken på att modermunnen fortsätter att öppna sig när förlossningen är i full gång.

Vattenavgång

Mot slutet av graviditeten ligger barnet i knappt en liter fostervatten, omsluten av två fosterhinnor. I det 37-gradiga fostervattnet är barnet väl skyddat. Fostervatten ser ut ungefär som vanligt kranvatten men det kan innehålla små vita flagor av fosterfett. Det luktar oftast sötaktigt, kanske som en blandning mellan spermier och tång. Fosterfettet hindrar barnets hud från att luckras upp i vattnet. Barnet ligger i hinnsäcken och sparkar, dricker fostervatten och kissar. När vattnet går är det hinnsäckarna som har brustit.


Det är bra om fosterhinnorna förblir hela fram till att graviditeten är fullgången, det vill säga till 37+0 veckor. Skulle vattnet gå innan dess läggs den gravida kvinnan in på sjukhus tills förlossningen är över. Om vattnet går väldigt tidigt i graviditeten försöker man ofta förhindra att värkarna kommer i gång och förlossningen startar, så att barnet hinner växa och mogna ytterligare några dagar eller veckor innan det föds.

Ibland går vattnet innan värkarna har startat. Oftast som en ”skjuts”, det vill säga en stor pöl med vatten som rinner i trosor, byxor och på golvet. Ibland sipprar det, så endast trosorna blir blöta.

Om mängden är liten kan det vara svårt för dig att bedöma om det är fostervatten som rinner. Under graviditetens senare del är det vanligt med vattentunna flytningar, så det kan vara svårt att veta vad som är vad. Är du osäker på om vattnet har gått kan du ringa till förlossningsavdelningen, så att en barnmorska kan göra en bedömning och besluta om du ska komma in för en kontroll.


Vid oklara fall görs ibland en gynekologisk undersökning på sjukhuset. Det innebär att du får ligga i gynekologstol och att läkaren med sterila instrument inspekterar livmoderhalsen och vagina för att avgöra om man kan se fostervatten som sipprar.


Kan man konstatera att vattnet har gått och du och ditt barn mår bra, åker ni hem igen i väntan på värkar. Skulle fostervattnet vara missfärgat, till exempel gult eller grönt, kan orsaken vara att barnet har bajsat i fostervattnet. Det kan vara ett tecken på att barnet är stressat men i de flesta fall innebär det inte att barnet mår dåligt, det har helt enkelt bara bajsat. På många sjukhus får kvinnan stanna kvar om fostervattnet är missfärgat och åker inte hem förrän barnet är fött.


Hos vissa kvinnor kommer värkarna relativt snabbt efter att vattnet har gått, medan det för andra kan ta betydligt längre tid. Varje förlossningsklinik har sina regler för hur lång tid efter en vattenavgång som man aktivt startar en förlossning som inte kommit igång med värkar, det kan idag variera mellan ett och tre dygn. Vattnet kan som sagt gå innan värkarna startat, men annars när som helst under förlossningen. Det bildas hela tiden nytt fostervatten, som fortsätter att sippra hela förlossningen igenom. Ibland går vattnet inte förrän barnet föds och somliga barn föds till och med i hela fosterhinnor, vilket brukar kallas för att födas med segerhuva. Förr i tiden ansågs det vara ett tecken på kommande framgång och lycka för det nyfödda barnet.

Det är inte ovanligt att barnmorskan under förlossningen tar hål på fosterhinnorna så att vattnet går, det kallas för amniotomi. Den främsta anledningen till att man väljer att göra amniotomi är att man vill starta en förlossning eller påskynda en förlossning som går väldigt långsamt framåt. När barnmorskan tar hål på hinnorna görs det med en så kallad amniohook, som ser ut som en virknål i plast, eller med en skalpelektrod. Skalp­elektroden är en sladd med liten spiral längst fram som man kan sätta fast på barnets huvud för att registrera hjärtfrekvensen.


Det gör inte ont att ta hål på fosterhinnorna, varken för dig eller barnet. När barnmorskan tar hål på hinnorna kan hon bedöma fostervattnets färg, lukt och mängd.

Slempropp

Slemproppen är en liten plugg av slem och ibland gammalt blod som sitter i livmoderhalsen som ett extra skydd för barnet mot uppåtstigande infektioner.


När slemproppen har lossnat behöver du, till skillnad från när vattnet gått, inte vidta några försiktighetsåtgärder. Det är heller ingen indikation på att förlossningen kommer sätta igång inom de närmaste dygnen. Det kan alltså vara dagar eller till och med veckor kvar till förlossningsstart. Du behöver inte informera barnmorskan på förlossningen att slemproppen har gått. De flesta kvinnor märker inte av slemproppen som en ”plugg” som lossnar. Det beror på att den löses upp och blir till en tunn flytning i stället.

Annikas berättelse: "Jag var pigg och lycklig"

"Jag vaknade av att det hördes ett knäppande ljud och kort därefter forsade vattnet ut i sängen. Jag blev alldeles full i skratt och väckte min sambo. Jag reste mig och såg att det var en stor pöl i sängen och vattnet fortsatte att rinna längs benen. Jag ställde mig i duschen för att låta det rinna färdigt. Att det kunde få plats så mycket vatten därinne!

När jag kommit över vattenchocken märkte jag att det började göra lite ont och magen var stenhård. Det var lika bra att stå kvar i duschen, vattnet lindrade skönt. Det var mitt i natten och jag borde egentligen vara dödstrött men jag var helt pigg och lycklig. Det kändes så overkligt och spännande, tänk att det äntligen var dags!

Bara efter en dryg timme blev värkarna regelbundna och började göra mer ont. Nu var jag inte lika morsk längre, hur ska jag klara det här? Är det dags att åka in snart? Hjälp! Flera gånger kände jag att smärtan höll på ta över mig och min kropp och jag visste inte hur jag skulle hantera den.

Min sambo var lugn och trygg (hur han nu kunde vara det) och lyckades få mig att slappna av. Duschen var underbar, så fort jag försökte gå ur den kändes smärtan ohanterlig. Mina fingrar såg ut som russin och min man ringde till sjukhuset och vi fick komma in. Det var kanske lite tidigt, jag var bara öppen två centimeter men vi fick i alla fall stanna kvar.

Femton timmar, en ryggbedövning och en sugklocka senare var vi trötta, omtumlade och oerhört stolta föräldrar till den sötaste pojken i världen."

Annika, 26 år, mamma till Viggo

 

Publicerad i Vi Föräldrar Gravid nr 2, 2009

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler