Välkommen till lilla tonåren

Välkommen till lilla tonåren

Välkommen till lilla tonåren

Hur känner man sig när man är 6 år?
– Jag känner mig stor och som en prinsessa, svarar Ida.
– Jag med, fast jag kan bli arg som ett monster också. Och så kliar det i kroppen ibland, säger Matilda.
Bättre än så kan ”lilla tonåren” inte sammanfattas.
 

Det är torsdag förmiddag och tio barn sitter, halvligger eller hoppar ivrigt på knä i något som ska likna en halvcirkel. I sina händer gömmer de alla varsin hemlighet. Något de tagit med sig hemifrån som börjar på bokstaven G.
De vill helst inte att kompisarna ska se hemlisen innan det är dags att visa den för hela gruppen.
– Jag förstår att det kan vara svårt att sitta upp, men försök en liten stund, säger Ingmarie Granell Karlsson, en av de två klassföreståndarna i klass FC på Eriksskolan i centrala Uppsala.
Sedan låter hon var och en visa vad de gömmer. En grön leksaksgroda, ett gosedjur, en grön mössa. Barnen berättar ivrigt. Hon får gång på gång styra tillbaka gruppen till halvcirkeln, lugnt och stilla ta om budskapet att ”vi pratar en i taget”, och hålla nere ljudnivån.
Ivern och leklusten går inte att ta miste på. När alla gått laget runt kliar det i många små och stora kroppar. För är det något jag slås av i denna grupp är att de är så olika stora. En del av barnen kan redan läsa, andra har just kommit till bokstaven G i alfabetet.
– Det är just det här som gör att jag älskar 6-åringar, berättar Ingmarie Granell Karlsson när barnen går iväg ut på rast. 6-åringen är så mycket: stor och liten. 6-åringen kan mycket inom ett område, men mindre inom ett annat – och så får jag vara med och gå tillsammans med dem under detta första år som de ska bekanta sig med skolvärlden. Det är fantastiskt, säger hon.

LÅNG INSKOLNING
Hon berättar att nästan hela första terminen går åt till att forma gruppen i en förskoleklass och att samla ihop barnen på olika sätt. En del barn, fler än man kan tro säger hon, behöver jobba med att hålla reda på sina egna saker och kläder i hallen. Andra behöver träna på toalettbesök eller på att prata i samtalston med sina kompisar i stället för att skrika till varandra.
– De flesta barn kommer från förskolan där de tillhört en värld för mindre barn. På en sommar ska de sedan ställa om och komma in i skolvärlden där ansvaret blir så mycket större. Det tar verkligen olika lång tid för barnen att lära sig allt det nya, säger hon.
Efter rasten börjar barnen trilla in i klassrummet. Det är mycket som ska avhandlas och funderas på innan alla är på plats igen.
Nu är hela klassen på 24 barn samlade och Ingmarie tar fram en guldpappersklädd låda. Nu är det alldeles tyst i hela gruppen och alla tittar på guldlådan.
I lådan sitter ett litet tygtroll som heter Trulle. Trulle tycker inte om när det blir för höga ljud. Då blir han rädd. Trulle frågar barnen hur det är i skolan och vad de gör och vad alfabetet är.
Barnen svarar ivrigt och pratar direkt med Trulle – fast de också ser att det är Ingmarie som ger Trulle sin röst. Försiktigt får Trulle gå från famn till famn runt i hela gruppen och barnen berättar vad de heter.
– Trulle väcker leken och fantasin, som är så viktigt för 6-åringar. Fast de vet att det är jag som spelar Trulle pratar de om honom som om han verkligen fanns. De vill gärna lära honom saker och det är också typiskt för 6-åringarna. De är ofta väldigt vetgiriga och vet så väl vad som gäller, men glömmer det också lätt, säger Ingmarie Granell Karlsson.

"INGEN BEHÖVER VINNA"
Nu är det kisspaus för barn som behöver. En efter en försvinner de ut ur klassrummet till toaletten. Därefter mera jobb med bokstäver i skriv- och målarböcker.
Jag sätter mig bredvid Simon och Emil som båda håller på att färglägga glassar, granar och gubbar i sina böcker. De småpratar och funderar kring fars dag.
– Varför ska pappor ha en egen dag egentligen, undrar Simon.
– Kanske för att dom gillar riddare, svarar Emil. Eller kanske för att dom tycker om att få saker. Far är väl ett gammalt ord. Jag tycker man kan säga pappadagen.
– Om man inte har nån pappa, då, undrar Simon.
– Jamen, alla har väl en pappa. Man måste ha en pappa för att det ska bli en bebis.
På golvet spelar Ida och Fiona ett räknespel. Det är inte alltid tärningens siffra stämmer överens med det antal steg som deras små figurer tar över spelplanen. Men de är båda rörande överens om spelreglerna.
– Så här gör vi. Ingen behöver vinna. Fast det är ju kul om man gör det ändå, säger Ida och slår tärningen.
Det blir en sexa. Det kan inte bli bättre.
Hur känner man sig när man är 6 år, frågar jag Ida och Matilda.
– Jag känner mig stor och som en prinsessa, svarar Ida.
– Jag med, fast jag kan bli arg som ett monster också. Och så kliar det i kroppen ibland, säger Matilda.

LEK OCH LÄRANDE

Det mesta av kunskapsinhämtandet under dagarna i förskoleklassen går via leken.
– Därför är det vanligt att barnen svarar ”Jag har lekt” när föräldrarna frågar vad de lärt sig i skolan idag, berättar menar klassläraren Ulrica Wahlberg.
– Det finns föräldrar som tycker att barnen ska sitta i skolbänk och ha läxa från första dagen, men det passar inte för sexåringen att ha det så hela tiden. Det finns 6-åringar som kan läsa flytande, men som inte kan hantera en sax. Då är det sådant de behöver träna på. Det finns 6-åringar som har svårt att räkna med tal, men som kan massor av matte när vi jobbar med att samla och räkna saker, bygga kvadrater och rektanglar med olika redskap och lösa problem tillsammans i en grupp, säger hon.

”PRATA MED DIN 6-ÅRING”

Både Ingmarie och Ulrica har jobbat med 6-åringar i över tio år och de vill tipsa föräldrar om att prata mer med sina barn om hur det är att vara 6 år. Hur upplever barnet att gå från förskola till skola och få nya kompisar?
Hur känns det i kroppen?
– Det händer mycket under detta år mellan 6 och 7 och det är fantastiskt att se dem växa, tappa tänder, hitta nya kompisar och upptäcka att världen är så mycket större.
– Ibland kanske man som förälder inte förstår sig på sin 6-åring. Då kan det vara bra att hälsa på i skolan och prata med oss pedagoger som är med barnen varje dag, säger Ingmarie och passar på att fånga in Emil som springer förbi. Han får en kram, men Emil krånglar sig ur greppet.
– Uää, nu får jag tjejbaciller, säger han och försöker se missnöjd ut. Men hela ansiktet och kroppen utstrålar nåt annat.
Det var rätt mysigt, trots allt.

Publicerad i Junior nr 1 2009.

Läs mer i Junior nr 1, ute i butik nu!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler