TV inte skadligt för små barn

"Små barn skadas inte av tv-tittande"

Små barn utvecklas av tv, enligt studie.

Fyra barn i 2-årsåldern får titta på en mix av Teletubbies, Pingu, Molly, Brum, Byggare Bob och intron till Bolibompa och Rapport. Totalt 75 minuter tv, som barnen får se vid fyra tillfällen med en månads intervall i sällskap med sina mammor. Mammorna filmar barnens och sina egna reaktioner och agerande framför rutan.

En central slutsats i studien, som presenteras i den nyutkomna boken Blöjbarnsteve – om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrkontroll, är att tv generellt inte är ett fysiskt passiviserande medium för barn. Tvärtom. De rör sig medan de tittar, inspireras till lek och frågor och förhåller sig till figurerna i rutan.

– Det som slog mig mest var hur oerhört initiativtagande barnen var, att de ville dela med sig av sin upptäckt av något i programmet.

De pekar och säger saker, söker ögonkontakt för att göra sina mammor uppmärksamma på tv:n. Sedan märktes det tydligt vilken humor de har redan när de är yngre än 2 år. Det är tydligt att de uppskattar att se barn busa med vuxna. De tycker att det är väldigt fascinerande att höra figurer säga emot och säga ”dumma saker”. De gör också aktiva programval, vill inte se vad som helst.

Vuxna värderingar
Många föräldrar tror att tv-tittande är en passiv, isolerande ensamaktivitet, men det är det inte, säger Margareta Rönnberg, medieforskare knuten till högskolan i Gävle, som tog initiativ till studien.

Hon har upprepade gånger gått på tvärs mot ett slags tyst övertygelse om att tv är farligt och ska bekämpas. Följaktligen har hon därmed också beskyllts för att gå Disneys och andra stora underhållningskoncerners ärenden.

– Men jag har aldrig intresserat mig för vad upphovsmänniskor säger, utan jag är intresserad av vad mottagarna, barnen, tycker och hur de reagerar.

– Det som är kännetecknande för debatten om det lämpliga i att små barn ser på tv är att den hela tiden styrs av vuxna värderingar. Till exempel det här om att film och tv-program för barn skulle vara fulla med stereotyper; men en stereotyp är inte en stereotyp de 100 första gångerna man möter den!

Att hävda att tv-tittande faktiskt inte bara är ofarligt för mycket små barn, utan till och med kan vara nyttigt för dem är inte bara att gå emot många föräldrars uppfattning, utan också att placera sig på en helt annan del av åsiktskartan än en stor mängd akademiska auktoriteter, främst barnläkare, som till exempel flera gånger hävdat (hävdar) att 2–3-åringars (och yngre barn) hjärnor inte är mogna att ta emot och hantera televisionens snabba bildflöde.

I Sverige är det bland andra Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin, som menar att tv är mycket olämpligt för unga hjärnor, till och med så olämpligt att det kan bidra till utvecklingen av adhd, har han hävdat i sin bok I barnets hjärna från 2005.

– Läkare, bliv vid ditt stetoskop…, säger Margareta Rönnberg som är mycket kritisk till Lagercrantz påståenden, som hon menar saknar vetenskaplig grund.

Påståendet om adhd kommer från en amerikansk studie av statistik som påvisade att barn och ungdomar med adhd varit flitiga tv-konsumenter.

– Man kan lika gärna dra slutsatsen att de ser på tv, för att det hjälper dem att koncentrera sig. Det finns däremot inget som bevisar att de har fått adhd för att de ser på tv.

Tidig tv-tittare
Spädbarn ligger vid sin mammas bröst när hon tittar på tv. Eller ligger på en filt på golvet, när tv:n är påslagen i en annan del av rummet. Barn blir med andra ord – indirekta – tv-tittare mycket tidigt. Därför, menar Margareta Rönnberg, är det inte minst absurt hur stark oviljan är att också förse dem med ett ”eget” tv-utbud.

En lätt absurd konsekvens av den oviljan är att de nordiska public service-bolagen fattat ett principbeslut att inte visa program för barn som är yngre än 3 år. Det innebär till exempel att Teletubbies, som vid premiären för drygt tio år sedan gick i bräschen för en internationell våg av program för de minsta barnen, inte sänds av Sveriges Television, utan av TV4. Av samma skäl visas Anna-Clara Tidholms och Gun Jacobsons nyproducerade Snuttefilmer också i TV4, inte i SVT.

Diskussionen om tv:s eventuella skadlighet för barn präglas inte minst av ett tydligt klassperspektiv, menar Margareta Rönnberg. En bildad medelklass oroar sig över hur tv-bilderna ska landa hos den mindre bildade, stora massan.

– Det är ”tredjepersonsyndromet”; farhågorna handlar inte om mig och mina barn, inte om dig heller, för vi är medelklass och bra föräldrar, utan det handlar om alla andra, ”pöbeln”, konstaterar Margareta Rönnberg.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 9/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler