Så utvecklas moralen

Så utvecklas moralenFoto: Scanpix

Så utvecklas moralen

Barns känsla för vad som är rätt och fel växer fram med tiden.

Några killar i 4-årsåldern leker ihop på förskolans gård. Plötsligt drämmer en av dem en pinne i huvudet på en annan, varpå denne börjar gråta. När personalen frågar varför han gjorde så blir svaret: ”Men det var inte mitt fel, det var en som sa åt mig att göra det.”

Som vuxen känns argumentet inte vattentätt, men barnen verkade ändå tycka att det fanns en logik i det.
Ursäkter som ”Det var inte jag som började” eller att på annat sätt skylla ifrån sig är vanliga reaktioner en bra bit upp i åldrarna. Det menar Elisabeth Cleve, barnpsykolog vid landstingsdrivna Ericastiftelsen i Stockholm.
– En 5-åring är så pass stor att han eller hon definitivt kan förstå att man har ett eget ansvar och att det inte är okej att göra illa någon annan, inte ens om man blir tillsagd att göra det. Men man kan inte räkna med att barn i den åldern alltid gör det rätta, och det är viktigt att som vuxen hjälpa barnen att reda ut sådana här situationer, säger hon.

Börjar redan i sandlådan
Etik, moral och samvete hänger till stor del ihop med sociala färdigheter och förmåga till medkänsla. Det handlar om synen på omgivningen och oss själva, och hur vi behandlar andra.
Önskan att ingå i ett sammanhang är medfödd. Spädbarnet söker föräldrarnas ögon för att få kontakt, ett beteende som sedan utvecklas och utökas till en allt vidare krets av syskon, släkt, vänner, lärare och så vidare. Men för att få tillträde till gemenskapen behövs i alla fall ett visst mått av social kompetens, och barnet behöver vuxnas hjälp för att forma sina relationer till andra.   
– Processen börjar redan i sandlådan. Slår en 1-åring en spade i huvudet på en annan måste man tydligt avbryta detta, ta bort spaden och säga ifrån. Men det är viktigt att inte bara säga ”sluta” utan att också bestämt berätta att man inte gör så, att det faktiskt gör ont, säger Elisabeth Cleve.

Förstår mer än vi tror
Även små barn förstår en hel del, oftast betydligt mer än vad vi föräldrar tror. Det är viktigt att redan för en 1-åring visa och berätta hur man ska vara mot andra. När lillebror drar storasyster i håret gäller det inte bara att försiktigt lösgöra de små fingrarna utan också bestämt säga att: så får man inte göra, då blir storasyster ledsen. De andra, automatiska reaktionerna som kan komma av en sådan handling, som syskonets skrik och gråt, behöver inte uppfattas som negativt av bebisen. Det kan till och med vara roligt eftersom reaktionen är något de åstadkommit helt på egen hand.
Men barns insikt om vad som är okej och inte, växer ganska snabbt. Runt 2 års ålder är de flesta mottagliga för resonemang om rätt och fel, medan en 4-åring också kan förstå på ett djupare plan, med en mer utvecklad förmåga att identifiera sig med andra och tyda omgivningens reaktioner. 
– 4-åringar leker mycket rollekar, vilket är ett utmärkt sätt att lära sig att umgås med andra. De flesta i den åldern har också ett väl utvecklat språk, även om uttalet kan vara otydligt. Språket ger ytterligare ett verktyg att hantera känslor och förstå andras reaktioner, säger Elisabeth Cleve.

Ge och ta plats
Barn tar åt sig beteenden snarare än ord, och det gäller även i det här sammanhanget. Relationerna hemma och hur barnet själv bemöts speglas i olika situationer. En 2-åring kan gå fram och blåsa på kompisens skrubbade knä eftersom mamma brukar göra så, och en 3-åring kan krama om vännen som trillat eftersom den själv brukar bli ompysslad när den gjort sig illa. Etik och moral handlar också om att lära sig att ge och ta utrymme. Även där spelar vanan hemifrån roll. 
– Är man fyra i en familj bör alla fyra få utrymme, både när det gäller tid och plats. Många föräldrar har alldeles för lite utrymme i sina hem och det är barnen som breder ut sig. Jag tror det hänger samman med att föräldrar ofta har dåligt samvete för att de tycker att de träffar barnen för lite, och då vill man kompensera när man väl är tillsammans, säger Elisabeth Cleve.
Hon menar att det är lika viktigt att lära sig ta sin rättmätiga plats som att låta andra komma fram.
Den som tar allt för stort utrymme kan få svårt att få omgivningens acceptans.
– Som förälder vill man att ens barn ska våga ta plats och prata i samlingen, men man vill ju inte att det ska ta tre barns platser. Att kunna sitta tyst och lyssna på andra är en mycket viktig del i det sociala samspelet, säger Elisabeth Cleve.
Att säga förlåt är något som vi vuxna tycker är viktigt. Men det är inte alltid man lyckas förmå sitt barn att uttala ordet och det kan krävas en hel del övertalning innan det kommer över deras läppar. Frågan är då vilken betydelse det har för små barn att be om ursäkt. En stor sådan, menar Elisabeth Cleve, om det görs på rätt sätt.
– Vi vuxna måste fylla ordet med mening så att barnet verk­ligen får chans att förstå varför det ber om ursäkt. Vi måste berätta att det hjälper den andre när man säger förlåt, och att det också känns bättre för en själv, säger hon.
– Ett väldigt aktivt barn hinner kanske inte stanna upp och se att en kompis sitter och gråter, de har redan skyndat vidare till en annan lek. De här barnen behöver extra hjälp att bromsa upp och faktiskt se vad som hände.

Fantasi eller lögn

Ett annat högt värderat beteende med vuxenmått mätt är att hålla sig till sanningen. Att det är fult att ljuga har många barn fått höra genom åren och att säga som det är, oavsett om det är jobbigt eller svårt, är något vi gärna vill lära våra småttingar. Men ibland kan sanningssägarivern leda till att man som förälder misstolka barnet. Det som ter sig som en lögn eller påhitt för en vuxen kan vara i allra högsta grad verkligt för ett litet barn.
– En 2-åring lever i sin inre magiska fantasivärld, parallellt med verkligheten. De har svårt att skilja mellan den inre och yttre världen. När barn börjar berätta om ett blått träd, är vi vuxna snabba på att avbryta och säga ”men det var väl ändå grönt” varpå barnet kan komma av sig och börja prata om något annat, säger Elisabeth Cleve.
Men den här sortens berättelser är något helt annat än att uppenbarligen ljuga för att gynna sig själv. Och det bör därför också bemötas annorlunda.
– Om barn ljuger för att de vill ha något eller ta något från någon annan är det inte bra, och då måste man säga ifrån. Då har det med samvete att göra och barnet är inne på fel spår, säger Elisabeth Cleve. 
Men hon menar också att det är viktigt att ställa lagom stora krav på sina barn.
– Ta det lugnt. Etik, moral och samvete är sådant som utvecklas under åren, och det kommer. Vissa barn behöver bara lite mer styrning än andra.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 9/2007

Samvetet växer fram

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler