"Vår vän förgrep sig på vår son"

Knappt 4 år gammal berättade Melvin saker som tydde på att han hade blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.
Sedan dess är världen förändrad för Melvins föräldrar, långt mer än vad de då kunde ana.


Text: Maria Zamore

Det är Melvin som är huvudperson i den här berättelsen. Det är hans upplevelse och det han har gett uttryck för som är det viktiga.
Om det är Melvins föräldrar Anders och Lotta överens. Ändå kan de inte bortse från att det Melvin berättade har påverkat hela familjen, mycket mer än vad de då kunde förstå.
Anders och Lotta väljer sina ord omsorgsfullt, som om de vill beskriva sina minnesbilder så exakt som möjligt. Mitt i denna försiktighet finns också en glasklar, näst intill smärtsam skärpa. Det är när de återger saker som Melvin har sagt –  saker som ”Jag tycker inte om Lasses snopp.”

”Hela världen snurrade”
Lasse var en nära vän till familjen sedan många år tillbaka. Han och Melvin kände varandra väl. När Anders och Lotta behövde barnvakt var det ofta han som ställde upp.
Första gången Melvin berättade något om Lasse var det dags för ännu en sådan barnvaktskväll.
– Jag pratade med Melvin om att Lasse skulle komma, minns Lotta. Jag frågade om han tyckte om honom.
Lotta väntade sig ett rungande ja till svar, hon visste ju att Lasse alltid brukade busa och skoja med Melvin. Men så blev det inte. I stället sa Melvin det där om att han inte tyckte om Lasses snopp.
Anders och Lotta ställde in det planerade restaurangbesöket. De bestämde att Melvin aldrig mer skulle behöva träffa Lasse ensam. Och de kände sig väldigt förvirrade.
En tid senare berättade Melvin mer, han sa att Lasse brukade busa med honom. Lotta höll med, det brukade Lasse göra. Sedan sa Melvin en sak till. Han sa: ”Lasse har en hemlighet”.
Lotta ansträngde sig för att låta oberörd när hon frågade vad det var för hemlighet.
– Melvin sa att han inte fick berätta. Jag sa något om att man inte ska ha några hemligheter för mamma och pappa, att det mår man inte bra av. Då sa han det: ”Lasse tar på min snopp. Han vill att jag ska ta på hans snopp.”
Hela världen snurrade för Lotta då, minns hon.
– Jag tror att jag frågade om han hade tagit Lasse på snoppen, och jag tror att han sa ”Jag sa nej.” Sedan ville jag inte fråga mer, för någonstans i bakhuvudet hade jag det här om att man inte ska ställa ledande frågor. Jag tror att jag bara sa till honom att det var en dum sak av Lasse att göra, att pappa och jag inte visste att han var så dum och att Melvin aldrig mer skulle behöva träffa honom.
Anders och Lotta valde, instinktivt och omedelbart, att tro på Melvin. Att aldrig ifrågasätta, aldrig tvivla.
– När han sa att han inte tyckte om Lasses snopp kunde vi svara ”Nej, det behöver du inte göra”. Vi försökte hela tiden bekräfta hans känslor kring det han berättade, säger Anders.

Fick stöd på BUP
De kontaktade BUP för att få veta hur de kunde hjälpa Melvin, och där fick de stöd för sitt förhållningssätt.
– De sade att för barnet räcker det många gånger med att inte bli ifrågasatt, och att få veta att man inte har gjort något fel, berättar Lotta.
Anders och Lotta har funderat mycket över vad Lasse kan ha sagt till Melvin för att få honom att bevara deras hemlighet.
– Jag har varit jätterädd att han ska ha sagt saker som ”Om du berättar kommer inte din mamma och pappa att tycka om dig längre”, därför har vi överöst honom med att vi alltid kommer att älska honom, oavsett vad som händer, vad han gör och vad han berättar, säger Lotta.
Det har gått en tid sedan det hände. Den värsta chocken ligger bakom dem, men livet är förändrat.
– Först var man orolig för Melvin: för det som hade hänt honom, för hur det skulle påverka honom. Det har vi förstås inte kommit igenom helt än, men man märker också  att man själv drabbas av effekter som den här mannen, Lasse, naturligtvis aldrig hade tänkt på, säger Anders.
Både Anders och Lotta har, på olika sätt, tvingats hantera något som kan liknas vid ett hat, eller i alla fall en djup misstro, mot män.

Misstänksam mot män
Den första tiden kände Lotta misstänksamhet mot alla män – faktiskt även Anders, berättar hon:
– Det kändes så här: om någon jag har haft förtroende för har svikit så –  kan inte alla svika då? Men jag tog upp det med Anders direkt. Jag kände att jag var tvungen, annars skulle jag inte stå ut med att de hade dörren stängd när han läste saga för Melvin.
Samtalet var svårt men nödvändigt, som Lotta ser det.
– Låter man sådana tankar växa i stället för att lufta dem, då skulle ju det Lasse har gjort fått ännu större konsekvenser. Då skulle det ha påverkat min och Anders relation, och då skulle det ha blivit ännu sämre för Melvin. Nu försvann det i stället, omgående.
För Anders var det inte Lottas misstankar som var det jobbigaste.
– Jag vet att hon är typen som måste prata om alla problem för att komma igenom sin ångest eller rädsla, så jag kände mig aldrig anklagad av henne, inte på riktigt. För mig var det mer det jag hade inom mig själv: bilden av manliga förövare drabbade mig stenhårt! Det kändes som om alla anklagade mig – bara för att jag är man.
– När jag skulle natta Melvin kunde jag känna: ”Shit, nu tror de att jag gör honom något”. När jag var och badade med honom kändes det som om alla undrade ”Jaha, varför går de två och badar? Varför är inte hans mamma med?”
Anders har upplevt sig ifrågasatt av hela deras vänkrets, berättar han.
– Ingenting är riktigt som det var innan. Alla undrar mer eller mindre uttalat: ”Jamen skulle det inte kunna vara någon annan?” – och självklart undrar de, även om de förstås aldrig säger det, om inte denna ”någon” skulle kunna vara jag. Jag förstår det, jag skulle också ha undrat. Men jag blir ledsen av hur allt, precis allt, har påverkats.
Melvin mår bra nu. En dag deklarerade han ”Nu har jag pratat färdigt om det här”. Sedan dess har han inte sagt något mer om vare sig Lasse eller hans snopp.
– Det kan man ha olika tolkningar av, men BUP:s förklaring har varit att antingen var han faktiskt färdig med det, eller så var det ett sätt att säga: ”Så, nu har jag berättat. Nu är det upp till er att agera”, säger Anders.

Vänner tittar bort
Oavsett vilket så går det inte att se det som Melvin drabbades av som en isolerad händelse, har Anders och Lotta insett.
– Det är något mycket, mycket större än så, säger Anders. Det är något som man inte kan ha någon mental förberedelse för alls. Man pendlar mellan chock, förnekelse, hat, ilska – allt sådant. Men det som är starkast för mig nu, det är att så många i de sociala cirklarna runt oss, både de yttre och de inre, har påverkats av det här.
–  Gemensamma vänner till Lasse och oss kan plötsligt titta bort när man möter dem på stan – för att de väl har pratat med honom också och hört hans version, eller för att de bara undrar.
De kraftigaste svängningarna mellan olika känslor har lagt sig. Nu känner Anders mest sorg.
– Jag anklagar inte alla män längre. I stället kan jag känna en medkänsla med dem som upplever omvärldens misstankar, till exempel de manliga förskollärarna. Men den medkänslan går hand i hand med en ilska mot dem som faktiskt begår övergrepp, och en oförståelse. I början försökte jag förstå varför en del begår övergrepp, men jag har lagt av. Det går inte att förstå.

Det misstänkta övergreppet ledde inte till åtal

BUP uppmanade Anders och Lotta att kontakta Socialjouren, och där meddelade man att det misstänkta övergreppet mot Melvin skulle polisanmälas.
I början kände Anders och Lotta bara obehag över att en av deras närmaste vänner skulle polisanmälas.
– Men det var också skönt att socialtjänsten tog över det juridiska ansvaret, och att de gjorde det direkt, säger Anders. Hade de väntat bara några dygn med att polisanmäla så hade vi börjat tvivla – inte inför Melvin, men inför oss själva.
Anders har säkert ifrågasatt det Melvin har berättat 27 000 gånger, säger han:
– Man funkar ju så, rent psykologiskt. Det är för smärtsamt att ta in att ens barn har drabbats av något sådant här, och att förövaren är ens vän sedan många år, en människa som man har tyckt om och litat på.

”Uddlöst rättssystem”

Polisanmälan ledde aldrig till något åtal. Melvin sa ingenting i polisförhöret.
Då tyckte Lotta att det var skönt.
– Nu i efterhand kan jag tycka att rättssystemet är lite uddlöst. Det kan inte skydda barnen. Det kräver att mitt barn, som då inte ens var 4 år, ska berätta och vara trovärdig som en vuxen.
Egentligen har det aldrig varit viktigt om det Melvin berättat har hänt eller inte, säger Anders:
– Det viktiga är att så här har han upplevt att det var, och då kommer han att påverkas av det, psykiskt. Då är det en kränkning. Och om vi som föräldrar skulle välja att inte tro på honom, så är det i sig en kränkning som är så mycket värre.
Lasse har de ingen kontakt med.
– Vi väljer att tro på vårt barn, och därför har vi valt bort Lasse. För all framtid, säger Lotta.
Att även en del av deras gemensamma vänner har försvunnit är de ledsna för.
–  Men när jag pratade med vår bvc-sjuksköterska om det svåra i att välja bort vänner sa hon en sak som gick rakt in i hjärtat på mig, berättar Lotta. Hon sa: ”Om barn inte har sin mamma och pappa, vem har de då?”
– Precis så är det, säger Lotta, och det är det hon vill förmedla.
– Jag trodde inte att sådant här kunde hända oss. Jag trodde att vi med vår välordnade livsstil var skyddade.
– Jag vill inte skrämmas – det är ju faktiskt mer underbart än läskigt att vara förälder. Men det känns viktigt att förstå att sådant här kan hända. Man ska vara uppmärksam på signalerna, och man ska ta sitt barn på allvar.
Att ta sats och berätta är svårt för ett barn, tror hon.
– Och om man då inte lyssnar kan nog det sveket sätta djupare spår än själva övergreppet.

Fotnot: Personerna i texten heter egentligen något annat. Vissa detaljer har också ändrats.

"Ovanligt att barn berättar"

Det Melvin och hans föräldrar har varit med om är väldigt typiskt i sådana här fall, säger Åsa Landberg, psykolog på Rädda Barnen som arbetar med barn som utsatts för sexuella övergrepp:
– Det enda som är otypiskt är att Melvin berättade. Det gör barn oftast inte. Och i det här fallet var det en vän till familjen som var förövaren. Det är det visserligen ofta, men ännu vanligare är att det är någon inom familjen – kanske en förälder, ett storasyskon eller en morfar.
Åsa Landgren känner också igen Melvins föräldrars reaktioner.
– Särskilt det här att inte riktigt veta hur man ska förhålla sig till sitt barn längre, det är väldigt vanligt bland både mammor och pappor. Det kan handla om att barnet på något sätt har blivit sexualiserat – inte att barnet upplever det så, men att man själv som förälder gör det. Och det är något som man kan behöva hjälp med att ta sig över, till exempel genom att prata med en psykolog.
Kan man som förälder skydda sitt barn mot övergrepp?
– Den bästa vaccineringen för ett barn är att ha en trygg relation till sina föräldrar, och att veta att man kan säga nej. Sedan hjälper inte det alltid i alla fall. Ett litet barn som blir lurat av en vuxen har ju inte mycket att sätta emot. Men då är det jättebra om barnet känner att det kan berätta för föräldrarna.
Om man misstänker att ens barn har blivit utsatt för ett övergrepp, eller om barnet till och med berättar – är det något särskilt man bör tänka på då?
– Vad man bör vara medveten om är att om barnet berättar något så blir man ju chockad som förälder – men för barnet är det inget nytt. Det nya för barnet är att det berättar, och det är ofta något bra, något skönt. Så det viktiga är att stötta barnet i att det berättar, att kanske säga ”Vad bra att du berättar, vad duktig du är!”
– Och så ska man söka hjälp. Oavsett hur påläst och kunnig man är så klarar man inte sådant här själv. Man behöver hjälp av sådana som har erfarenhet och kunskap, till exempel BUP eller Socialtjänsten.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 8/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler