Mörkrädsla växer oftast bort

Mörkrädsla växer oftast bort

Mörkrädsla växer oftast bort

Mörkrädda 6-åringar är inget ovanligt och ofta växer rädslan bort. Är 10-åringen fortfarande rädd, och tycker att det är ett problem, kan man försöka träna bort rädslan. Men skynda långsamt och se till att barnet är med på tåget!

Ebba, 6,5 år, är en kaxig och tuff tjej på dagarna och på kvällen somnar hon gott i sin egen säng. Men när hon vaknar på natten är hon rädd, ibland ledsen, och måste så fort som möjligt krypa ner hos mamma och pappa.
– Att 6-åringar är fulla av känslor, och kan vara oroliga på olika sätt, är inget konstigt. Inte för inte kallar man sexåringen för lilla tonåringen, säger Linda Ulfsdotter, är kognitiv terapeut och socionom.

Hennes råd är att göra allt man kan för att barnet ska känna sig tryggt.
– Försök involvera barnet. Prata om vad ni kan göra. Kanske kan ni tillsammans gå och köpa en ny lampa eller ljusslinga, som kan vara tänd hela natten. Och kanske ni kan rikta en lampa mot ett särskilt mörkt hörn.

Mörkrädda 6-åringar växer ofta ifrån sin rädsla inom några år. Men upplever barnet och föräldrarna att det här är ett problem, eller är barnet lite äldre och börjar fundera på om det någonsin ska bli av sin mörkrädsla, kan det vara dags att försöka träna bort den.

Då är det viktigt att ta ett litet steg i taget och inte göra mer än vad som känns okej för barnet.
– Det är bra om barnet känner att han eller hon gör det här av egen kraft. Erfarenheten av att man klarar av något och vågar lite mer, ger i sig styrka och trygghet, säger Linda Ulfsdotter.

Bara att prata om rädslan och försöka sätta ord på det läskiga kan hjälpa. Det ger också de vuxna möjlighet att fånga upp om något annat än ”monster i hörnen” ligger bakom oron.
– Rädsla kan ju också vara ett tecken på allmän oro, kanske över något som har hänt. Även om inte vi ser sambandet med mörkrädslan kanske barnet gör det, säger Linda Ulfsdotter.
 

Mobil och ficklampa botade mörkrädslan

Otto och Anton bor på landet i Skredsvik, ett par mil utanför Uddevalla. Trots att det bara är hundra meter mellan deras hus vågade ingen av pojkarna, som då var 10 år, gå hem själv i mörkret.

Åtminstone för Ottos del var mörkrädslan besvärlig också hemma. Han ville helst inte sova själv i sitt rum och tyckte inte om att vara ensam hemma på kvällarna.
– Han ville ju inte vara rädd och visste egentligen att monstren bara fanns i fantasin, men det var ändå otäckt, berättar Ottos mamma, Annika Falk.

En trygghet var att kompisen Anton också var mörkrädd. Och när vintermörkret kom, tröttnade killarna på krånglet med att bli hämtade och lämnade. De gjorde upp en plan.

Första steget var att bara bli följd halva vägen och sedan bli mött av kompisen som väntade vid grinden. De ropade till varandra i mörkret och blinkade med ficklampor för att hålla modet uppe.
När det kändes bra, blev nästa steg att gå de hundra meterna själva. Nu ringde de i mobilerna precis när de skulle gå och pratade högt hela vägen eller spelade hög musik.

Efter en dryg månads kamp var projektet avslutat. Mörkrädslan var övervunnen – och helt och hållet borta!
Så här i efterhand är Annika nöjd över att familjen inte gjorde alltför stor sak av Ottos mörkrädsla när den pågick, och till exempel lät honom sova i föräldrarnas sovrum så länge han ville.
– Det känns bra att han löste det på egen hand. Det var himla mysigt att följa killarnas projekt och de var väldigt stolta över att deras plan lyckades.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 7, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler