"Hjälpa till!"

Vattnet i diskbaljan skummar och inbjuder till plask, fast de vuxna kallar det disk. För små barn finns många spännande sysslor i hemmet, men man får inte automatiskt arbetsvilliga tonåringar bara för att de små får hjälpa till.

Sopa, skura, diska. Pest för mamma och pappa. Fest för det lilla barnet som gärna vill hjälpa till.
– Små barn vill göra sådant de ser att andra utför, säger Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Alla ungar älskar att hjälpa till i köket, till exempel. Dels
för att det mamma, pappa eller förskolefröken pysslar med ser spännande ut, dels för den sociala samvaron. Barnet härmar för att lära sig göra som andra och visa att ”jag duger”, ”jag kan”. Kan de inte uttrycka glädjen med ord, visar hela deras kroppsspråk glädjen över att klara av något, att kunna.
Lusten att hjälpa till är nog inneboende hos människan, tror Ingrid Pramling Samuelsson. Som exempel nämner hon att redan små barn, i sympati, böjer ner huvudet när någon kompis är ledsen och ligger på golvet och gråter.

Erövrar nya skåp
Att barnet tydligt visar att det vill göra samma sak som mamma eller pappa, eller säger ”Jag göra”, brukar sammanfalla med att barnet börjar få styrsel på kroppen och omvärlden, det brukar ske vid 2,5–3 års ålder. Sop- och diskborsten blir nya mål att erövra. Omvärlden är spännande och måste utforskas. Ofta börjar upptäcktsresan vid diskbaljan.
– Alla barn tycker om vatten, bekräftar Ingrid Pramling Samuelsson. De flesta barn gillar att diska. Och med diskmedel blir det ännu roligare. Mindre barn kan också tycka att det är kul att hjälpa till med att plocka i ordning. Det beror lite på vad man själv gör i hemmet och vad barnen ser.
Just köket är en härlig plats för barn. Att öppna köksskåpen och plocka ut kastruller är en populär sysselsättning. Men köket kan vara farligt också. Man får använda sitt förnuft som förälder och tänka över vad som är lämpligt för barnet att göra. Ska det till exempel få skära saker med kniv?
– Barnets självförtroende växer av att få försöka och klara av, säger Ingrid Pramling Samuelsson. Barnet får känna sig duktigt och delaktigt. Men det är svårt att säga någon ålder när ett barn kan vara moget för att få använda en kniv. Men 4 eller 5 år bör nog barnet vara. Det är viktigt att barnet inte skär hårda saker, utan sådant som är mjukt för dem att skära, som svamp eller falukorv. Sedan ska det vara en liten behändig kniv som faktiskt skär och som barnet inte måste kämpa med. En dålig kniv är farligare, ungefär som en dålig sax som inte klipper. Den kan göra större skada om barnet slinter, eftersom barnet använder större kraft med en slö sax eller kniv.

Vill göra som pappa
Ingrid Pramling Samuelsson menar att det finns könsskillnader. Flickor och pojkar lär sig hjälpa till med olika saker beroende på hur mamma och pappa delat upp arbetet i hemmet.
– Det handlar om identitet, säger hon. Vem man härmar, vem man vill likna, vem man vill vara med.
Barn får sin identitet av den som har samma kön. Om pappa diskar, gör sonen det också. Det är där jämställdheten börjar. Det handlar om vad man gör hemma – och vem som gör vad. Om pappas lott är att tvätta bilen och hålla på i trädgården, kommer sonen att följa samma mönster.
Olämpligt för barn är givetvis sådant som kan vara farligt, kemikalier ska inte vara inblandade när barn är med. Att steka är heller inte att rekommendera, eftersom det kan stänka och brännas.
– Att stå vid spisen är kanske inte aktuellt för alla barn eftersom många familjer lagar mat i mikron numera, säger Ingrid Pramling Samuelsson.
– Förskolebarn kan nog inte steka köttbullar eftersom det skvätter, men de kan hjälpa till att rulla dem. Att baka tillsammans är kul, även med ganska små barn. De kan röra, kavla, hälla smet i formar – eller äta degen.

Lärandet blir lek
– Det ingår i vår kultur att barn hjälper till, fortsätter Ingrid Pramling Samuelsson. Alla förskolor har visst arbete för barnen på programmet. Som att de får duka, ta undan sina tallrikar och städa undan leksaker. Det hör till vårt sätt att vara, att alla ska vara delaktiga och hjälpa till. Man behöver inte välja någon särskild inriktning på förskolan för att barnet ska få lära sig sådant.
Det som börjar som en önskan att försöka lära sig sådant som mamma eller pappa kan, övergår lätt i lek.
Om barnet vill prova på att dammsuga brukar det försiktiga fösandet av borsten övergå i nyfikenhet över varifrån det roliga slurpljudet kommer när man suger upp en legobit.
– Om man som förälder har någon praktisk nytta av att uppmuntra barnen att hjälpa till är svårt att veta, säger Ingrid Pramling Samuelsson. Det är inte säkert att man får särskilt hjälpsamma tonåringar bara för att man har bejakat barnets alla glada infall med borstar, trasor, dammvippor och annat.
– Det finns ingen automatik i att det barn har fått göra som små kommer de att göra när de är större. Lusten att delta i hushållsarbetet ersätts rätt snart av nyfikenhet på annat i livet. Det handlar om attityder, om vad barnen förväntas göra hemma och hur mycket de själva får bestämma. Det är väldigt olika vad barn hjälper till med.
Att sätta i system att de större barnen får en slant för att utföra vissa hushållsgöromål är inget som stöter Ingrid Pramling Samuelsson, även om hon vet att det finns andra som tycker att sådant ska de hjälpa till med ändå – utan att förvänta sig att få något för det.

Nyttig kunskap senare

Som förälder får man troligen inte arbetsglada tonåringar bara därför att de som små fått lära sig hur man tar hand om ett hem. Men kunskapen kommer ens son eller dotter tillgodo senare i livet. Att lära sig hur ett hem fungerar är ju något de behöver kunna när de flyttar hemifrån.
Det finns tankegångar som att barn vill hjälpa till och vara delaktiga i de dagliga göromålen för att de behöver få bekräftelse på att de behövs. Men sådana teorier är inget som Ingrid Pramling Samuelsson
ställer sig bakom.
– Jag tror inte att barnet tänker att de vill göra nytta, säger hon. Sådana tankar är nog bara vuxenkonstruktioner.
Vad gör man då när 3-åringen, med glittrande glada ögon, frågar om han får diska – och man vet att det kommer att vara vatten på golvet, lödder på skåpluckorna och lika odiskat som förut – ska man då svara ja?
– Försök svara ja, även om jag förstår att det finns goda skäl till att säga nej, tycker Ingrid Pramling Samuelsson. Som att det går fortare och blir mindre stökigt att göra det själv. När barnet diskar lär det sig att koordinera rörelser. Det lär sig färdigheter som att hälla och mäta, och det sker spontant. Vidare lär sig barnet olika former, rörelser och mängder. Till exempel hur mycket vatten som får plats i
en flaska.
Man ska med andra ord inte förvänta sig en glänsande ren trave disk som resultat när det mindre barnet hjälper till. Tvärtom är arbetet kvar och mer därtill på grund av allt spill.
Däremot har barnet lärt sig något av att få ”hjälpa till” och bevisat att ”Jag kan, jag också”.
Det ömtåliga självförtroendet har stärkts. 

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 1/2003

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler