Thinkstock

En gång är det kul, med 26 gånger i rad kan leken bli lite tröttsam.

Ingen lust att leka med din unge? Du är inte ensam

Gräva i sandlådan. Tusen tittut- och kurragömma­lekar. Göra fart på gungan. Nä, ibland har man bara ingen lust att leka.

Du tittar avundsjukt på de föräldrar som verkligen ser ut att älska lekparken. Sandlådan. Att leka mamma, pappa, barn eller affär.
Inombords somnar du av tristess.
Är det verkligen okej att tycka att det är tråkigt att leka med sitt eget barn?
Jajamensan – och dessutom ganska vanligt.
– Ja, många föräldrar tänker att de ”borde” göra vissa saker med sitt barn, som att gå till parken, gå på babysim, leka med bilar, pussla. Jag märker ofta en stor lättnad hos föräldrar när de får reda på att det inte finns några lekar som man måste leka med sina barn, säger Petra Krantz ­Lindgren, beteende­vetare och ledare i grupper för aktivt föräldraskap, som arbetar med kurser och rådgivning för föräldrar.

Avskydde billeken

Hon minns en pappa som hade väldigt dåligt samvete för att han sällan lekte med bilar tillsammans med sin son. I hans föreställning om den goda pappan ingick att sitta långa stunder på bilmattan och leka biljakt och trafikolycka. I verkligheten avskydde han varje minut han satt där.
– För honom var det härligt att inse att hans nej till att leka med bilar inte behövde innebära ett nej till pojkens behov av lek och gemenskap. Han kunde både säga ja till pojkens behov och säga nej till önskemålet om att leka med bilar. Det gällde bara att hitta något att göra tillsammans som tillgodosåg både pappans behov av meningsfullhet och pojkens behov av lek. Genom att tänka så utvecklade de en ny, gemensam favorit­lek: att konstruera kulbanor, säger Petra Krantz Lindgren.
Vårt dåliga samvete kommer antagligen av att dagens föräldraideal tvingar oss in i den perfekta fållan. Vi ska laga mat från grunden, gärna ekologisk. Vi ska baka tillsammans med barnen och samtidigt ha välstädat hemma. Ja, och så ska man då leka med barnen också – och inte bara pliktskyldigt utan älska att göra det.
Men att låtsas gilla att leka är heller ingen bra lösning.
– Barn märker om vi vuxna inte gillar den aktivitet vi ägnar oss åt tillsammans med barnet. Det märks på en rynka i pannan, gesterna, ett stråk av irritation i tonfallet. Det är ganska olustigt för barnen att märka det, utan att veta vad det beror på. Barn tolkar det lätt som att vi ogillar dem, när vi egentligen ogillar aktiviteten, säger Petra Krantz Lindgren.

En del ruttnar av att leka affär

Hon understryker att det är förälderns ansvar att hjälpa barnet att tillgodose sina behov, framför allt när det handlar om små barn.
– Det ansvaret tycker inte jag är förhandlingsbart. Däremot finns det alltid mer än ett sätt att tillgodose ett behov, och som förälder kan man välja att säga nej till ett sätt och ja till ett annat, säger Petra Krantz Lindgren.
Hur kan man tänka om man får dåligt samvete för att man inte tycker att det är kul att leka med sina barn?
– Ofta är det ju någon specifik aktivitet som man inte gillar. En del hatar att leka med bilar, andra ruttnar av att leka affär. Om du inte gillar barnets förslag får du helt enkelt försöka erbjuda något annat, något som ni båda kan gilla, säger Petra Krantz Lindgren.

 

Tips: Föreslå en annan lek!

Exempel 1:

”Jag tycker att det är ­tråkigt i lekparken”

Scenario: Ditt barn gillar att hänga i parken – inte du. Det är lätt att tänka att det bara finns två alternativ: att offra sig och gå dit eller att stanna hemma och få dåligt samvete. Inget alternativ känns riktigt bra. Tristess (i parken) eller skuldkänslor (hemma)?

Tänk istället så här: Fundera på vilka behov ditt barn har som han eller hon får tillgodosedda genom att gå till parken. Handlar det om att hen gillar att röra på sig? Om att få utlopp för sin kreativitet genom att gräva i sanden, bygga och riva? Fråga dig själv: Hur kan jag hjälpa mitt barn att få dessa behov tillgodosedda (rörelse och kreativitet) på andra sätt. Att leka i parken är inget grundläggande behov. Däremot tillgodoser lekparken en del behov som är viktiga för barnet. Kanske kan ni istället ta en sväng ut i skogen? Hoppa hemma i soffan? Rulla boll i trädgården (och på så sätt tillgodose behovet av rörelse)? Och sedan följa upp med fingerfärg eller brödbak (och på så sätt få utlopp för kreativiteten)?

 

Exempel 2:

”Jag avskyr att rulla boll!”

Scenario: Ditt barn vill att ni ska sitta på golvet och rulla en boll fram och tillbaka. Hen tröttnar aldrig. Det gör du.

tänk istället så här: Fundera över vilka behov som barnet tillgodoser i aktiviteten, till exempel samspel, att ge och att få och turtagning.  Fråga dig själv: Hur kan jag hjälpa mitt barn att få dessa behov tillgodosedda på andra sätt? Du förvägrar inte ditt barn något livsviktigt genom att säga nej till att rulla boll. Att rulla boll är det sätt som barnet känner till för att utforska samspel, att ge och att ta. Men det finns förstås fler sätt att utforska det. Kanske kan du klippa buskarna i trädgården och låta barnet hjälpa till att plocka upp kvistarna? (”Varsågod, här får du två kvistar i din skottkärra! Jaha, vill du att de ska ligga i min skottkärra nu? Tack så mycket!”) Kanske kan ni hjälpas åt att plocka ur tvättmaskinen? Eller diskmaskinen? (”Fick pappa gaffeln? Tack, tack! Nu får du tillbaka gaffeln så du kan lägga den i lådan! Varsågod!”)

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler