Får man säga till andras ungar?

Får man säga till andras ungar?

Får man säga till andras ungar?

Visst kan man tillrättavisa andras barn. Barn behöver få veta vad som gäller. Men ibland har vi föräldrar svårt att hantera en tillsägelse, konstaterar experterna.

När någon tillrättavisar våra barn uppfattar vi det som indirekt kritik mot oss själva, som något av ett underkännande av oss som föräldrar. Det är en orsak till att vi reagerar när någon förmanar våra barn och också har svårt att säga åt andras, enligt föräldrapsykologen Malin Alfvén.
– Vi är rädda för den andre förälderns reaktion. Vi vet själva hur jobbigt det kan vara om någon säger åt vara ungar och vi vill inte försätta andra vuxna i den situationen.

Är det något vi har svårt att acceptera så är det att bli ifrågasatta i föräldrarollen.
– Vi vill så himla gärna vara de bästa föräldrarna och ha de bästa barnen. Småbarnsföräldrar nu för tiden kan så mycket om barnuppfostran, och det tror jag gör att vi idag har svårare att acceptera att andra säger åt våra barn än vad vi hade förr.

Många tycker att det är lättare att säga ifrån när barn bryter mot regler som de flesta är överens om, som att man inte får slåss. Men i andra situationer, där vi tycker och gör lite olika, blir det genast besvärligare. Vem ska exempelvis få ha spaden i sandlådan, den som äger den eller den som tog den först? Och måste man turas om med trehjulingen när man har kompisar hemma?
– Det här är moraliska dilemman där det egentligen inte finns något rätt eller fel. Men generellt kan man väl säga att mina regler gäller hos mig och att andra får bestämma hemma hos sig, säger Malin Alfvén.

Problemen med att säga åt andras barn känner Malin Alfvén igen från föräldrafunderingar hon möter i sin mottagning. Men trots att det här är något många upplever, tycks känslorna inte vara riktigt politiskt korrekta. Kanske hänger det samman med en allmän uppfattning om att en bra förälder ska vara rak och tydlig. Att erkänna att man har svårt att säga åt andras barn kan tolkas som osäkerhet.
– Men det här har ingenting med vare sig låg självkänsla eller osäkerhet att göra, säger Malin Alfvén. Det är helt vanliga mänskliga reaktioner och så som vi föräldrar fungerar.

Men även om hon tycker att det är sunt att inte klampa på hur som helst i samvaron med andra, menar hon att det finns en hel del att vinna på att släppa lite grann på de inre spärrarna. Att sätta tydliga gränser, även för andras barn, kan ibland vara nödvändigt.
– I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Vi vill att människor ska uppföra sig och fungera tillsammans och då behöver man ibland säga åt andras barn.

Malin Alvén får medhåll av barnpsykologen och författaren Malin Bergström. För henne är det självklart att man som vuxen ska tillrättavisa andras barn. Hon tycker att barnuppfostran inte bara är ett föräldraansvar utan något som fler vuxna borde engagera sig i, om inte annat så för barnens skull.
– Små barn har en mycket begränsad kunskap om omvärlden och sociala normer och de behöver vår hjälp för att förstå hur man beter sig i olika sammanhang. Att lära dem att man inte alltid får röja runt som man kanske gör hemma och att folk har olika regler är enormt utvecklande för dem, säger hon.

Middagsbordet är en plats där olika familjers skilda regler ofta blir tydliga: Ni har vänner hemma på middag. Hos er måste alla barn vänta på varandra innan de får lämna bordet. Så brukar inte era kompisar göra och när deras ungar snabbt som ögat slevat i sig maten är de genast uppe och springer. Föräldrarna säger ingenting. Vad gör du?
– Jag tycker absolut att man ska säga till barnen i det läget. Det är inte alls att kliva någon förälder på tårna eller kränka barnen utan det visar var dina gränser går och vad som gäller i ditt hem. Men för att slippa hamna i en knepig situation kan det vara bra att tala om för både föräldrar och barn hur ni vill ha det redan innan ni börjar äta, säger Malin Bergström.

Inte alla föräldrar håller med om den raka stil som Malin Bergström förordar. En del ogillar att andra vuxna säger åt deras barn och anser att det är deras uppgift att sätta gränser, åtminstone så länge de själva är med. Men en sådan inställning kan ge barnen intrycket att mamma och pappa är de enda vuxna man behöver lyssna till och det kan i sin tur skapa problem, säger Malin Bergström.
– Våra barn uppfostras ju redan väldigt mycket kollektivt eftersom de flesta går på dagis och där är det nödvändigt att kunna lyssna på andra vuxna. Det kan också vara bra för familjens sociala umgänge om man tillåter fler att säga åt barnen. Äldre släktingar har ofta lite andra regler hos sig och får de inte sätta sina gränser kan samvaron bli ganska ansträngd.

Att umgås familjevis med barn har många fördelar och det kan vara roligt för alla inblandade. Men har man olika regler kan det också bli besvärligt, särskilt om man inte känner att man vågar säga ifrån.
– Pratar man om vilka regler man har är det ofta lätt att förstå varandras olika syn på saker och ting. Har man en öppen relation där alla säger vad de tycker kan man undvika missförstånd eller att någon känner sig överkörd, säger Malin Bergström.

Men för många vuxna tar det emot att säga åt andras barn. Även i situationer då vi inte skulle tveka att tillrättavisa våra egna småttingar kan det kännas olustigt. Malin Bergström säger att oviljan bland annat beror på rädslan att skada vår relation till barnet.
– Grundläggande för att man ska våga vara auktoritär eller gå in i en konflikt är att man är trygg i relationen till den man säger åt. Med sina egna barn kan man bråka nästan hur mycket som helst eftersom den relationen håller för det mesta, men med andras barn blir det lite annorlunda.

Till viss del tror hon att rädslan hänger samman med synen på hur vår relation till barnen bör vara. Vi vägleder istället för uppfostrar och diskuterar och förklarar istället för att säga åt. Att vi är så inkännande och respektfulla är toppen för ungarna, säger Malin Bergström, men tillägger att det förhållningssättet också har baksidor.
– Gränssättning och auktoritet är något vi generellt har svårt för i dagens föräldraskap. Och tycker vi att det bär emot att säga åt våra egna barn blir det självklart ännu svårare att göra det med andras.

Något annat som också kan bidra till oviljan är vår önskan om att vara kompisar med de små. Få vill uppfattas som sur och tråkig vuxen, varken av sina egna barn eller andras.
– Föräldrar vill vara så ungdomliga och vi går själva med kepsen bak och fram när vi är ute och drar barnvagnen. Att vi vill vara några slags halvkompisar med barnen gör det knepigare för oss att säga ifrån. Det är svårt att kombinera kompisrollen med att vara vuxen och den som bestämmer.

Men självkart ska man tänka på hur man uttrycker sig när man tillrättavisar andras barn, säger Malin Bergström. Den raka kommunikation man har till sina egna små kanske inte fungerar lika bra med andras barn.
– Man kan ju skoja till det lite eller bara formulera sig så att det låter lite mjukare. Det är bra att vara försiktig så att man inte kränker. Vissa barn är väldigt känsliga och det brukar också kännas mer att bli tillsagd av någon annan än föräldrarna.

Man bör också räkna med att den man säger åt inte alltid gör som man säger.
– Man får kanske ha lite extra tålamod. Man kan inte utgå från att en fyraåring som inte är van att sitta still vid matbordet hemma ska klara av att göra det första gången man säger åt honom eller henne.

Artikeln är publicerad i Vi Föräldrar nr 13, 2010
 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler