"Det är jobbigt att säga åt andras barn"

Ellenor säger ogärna åt andras barn eftersom hon är osäker på hur föräldrarna ska reagera. Särskilt jobbigt tycker hon att det är när hennes egen dotter är inblandad.

– Jag är rädd för att den andre föräldern ska tycka att jag bara tar mitt eget barn i försvar.

Ibland leker Ellenors dotter Evelina, 2 år, hemma hos sin nio månader yngre tjejkusin. När kusinen rycker grejer från Evelina säger hennes mamma sällan ifrån eftersom hon menar att det trots allt är hennes dotters leksaker. Ellenor känner instinktivt att det är fel men håller inne med sina åsikter för att inte riskera relationen med kusinens mamma.
– Egentligen är det ganska fräckt att bara ta saker från Evelina och dessutom måste man ju lära sig att dela med sig. Men jag brukar inte säga något eftersom jag inte vill stöta mig med min sambos syster.

Att säga åt andras barn är jobbigt, tycker Ellenor. Åsikterna om när man exempelvis ska gå in och medla i en konflikt mellan barn eller vilka sociala regler som ska gälla i samvaron med andra är många. Och Ellenor försöker undvika att kliva andra föräldrar på tårna, särskilt om det är sådana hon inte känner så väl.
– Är det självklara grejer, som att man inte får slåss, är det inte så svårt att säga ifrån. Men om det är två barn och en gunga och det ena barnet gungar jättelänge är det svårare att veta hur man ska göra. I det läget drar jag mig för att säga ”Nu är det Evelinas tur” eftersom den andre föräldern kanske tycker att barn ska få gunga tills de tröttar. Då står jag hellre och väntar med risk för att Evelina blir ledsen och vill gå därifrån.

I situationer där Ellenor är enda vuxna med en grupp barn har hon däremot inga problem att tillrättavisa dem.
– Häromdagen var jag på öppna förskolan. Då blev en liten kille arg på Evelinas kusin och slog henne för att han inte fick vara med och lägga pussel. Hans mamma var inte i rummet och då sa jag självklart åt honom.

Att andra vuxna tillrättavisar Evelina tycker Ellenor är okej om det är befogat. Men hon säger att det ändå kan kännas lite olustigt.
– Evelina kan bli ganska ledsen om någon annan säger till henne och då sticker det till i hjärtat. ”Stackars lilla gumman”, tänker jag när hon börjar gråta, även om hon har gjort fel.

Artikeln är publicerad i Vi Föräldrar nr 13, 2010

 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler