"Både barn och vuxna utvecklas av trots"

Att det behövdes en föräldrabok om trots är uppenbart. Malin Alfvéns och Kristina Hofstens Trotsboken blev en succé. Nu kommer en ny, omarbetad utgåva.
– Trots är något som pågår hela livet, förklarar de.

Den man älskar trotsar man.
– Du är dum du, säger ungen och stirrar vildsint på sin oförstående förälder.
Denna lilla människa som tidigare varit det mest ömsinta barn man kan tänka sig, tuggar nu nästan fradga av ilska.
I ena ringhörnan barnet.
I andra föräldern.
Kilon och kroppskraft saknar betydelse. Det handlar om kärlek, enligt Malin Alfvén, psykolog inom mödra- och barnhälsovården, och Kristina Hofsten, journalist och författare, som tillsammans har skrivit Trotsboken (Vi Föräldrars bokserie).
– Den man älskar och som man älskas av vågar man göra så här med, förklarar de. Är man trygg vågar man trilskas och bråka. Det gäller även oss vuxna. Hemma visar vi andra sidor av vår personlighet än dem vi ger uttryck för exempelvis på jobbet. Har vi en konflikt med vår chef skäller vi inte på henne, utan går hem och bråkar med vår partner i stället.
Trots handlar om att göra framsteg och mogna. Det är när det händer något stort i vår utveckling som vi känner oro, får humörsvängningar och störd nattsömn, ibland med ett rikt drömliv.
När vi pratar trots, tänker nog många på den klassiska trotsperioden som hos många barn inträffar när de är 2–3 år ungefär. Vi genomlider den tillsammans efter bästa förmåga.
Härligt, tänker vi, när ilskan och tjurigheten avtar. Då var det avklarat. Men inte.
I själva verket trotsar vi människor livet igenom i takt med att vi tar nya steg som är avgörande för vår utveckling: Graviditeten är ett sådant exempel i vuxenålder. När två ska bli tre behöver vi hitta nya sätt att förhålla oss och forma våra nya roller.
Även bebisar trotsar, fast de ännu inte kan lägga sig på golvet och skrika ”Jag vill!” De trotsar på det sätt de kan.
– De blir gnälliga, krävande och sover sämre under utvecklingsperioder, förklarar Malin Alfvén. Spädbarnet genomgår sju sådana språng under sitt första levnadsår.

Väger orden
Det är alltså normalt att barnet hela tiden ändrar på sig just när man börjat få lite kläm på vad som fungerar eller inte.
Barn som är trygga trotsar, är en tanke som löper som en röd tråd genom Trotsboken. Men det motsatta, då? Är det något fel om barnet inte revolterar?
– När man pratar om barn och deras utveckling får man väga orden, förklarar Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Det är lätt att säga saker som lugnar en förälder och oroar en annan. Samtidigt får det som uttrycks inte bli för slätstruket, så att det inte säger någonting.
– Att barnet inte trotsar behöver inte betyda att barnet inte känner sig tryggt, utan på dess personlighet, fortsätter de.
De flesta barn trotsar, men det finns barn som inte bjuder sina föräldrar på särskilt mycket motstånd. Barnets personlighet är helt enkelt sådan. En del barn skjuter upp trotset till 4-årsåldern och överraskar oss med envishet, uthållighet och stark egen vilja.
Det finns även barn som lever under svåra förhållanden och som tidigt anpassar sig och lär sig ta ansvar, exempelvis på grund av sjukdom i familjen, och därför inte bråkar.
Den som begåvats med en bebis som sover hela tiden kan känna oro över det och undra om barnet inte utvecklas på rätt sätt, eftersom barnet inte trotsar märkbart. Men det är bara att tacka och ta emot, menar Malin Alfvén och Kristina Hofsten.

Gillar tjat
Vad betyder då vårt sätt att fostra för hur mycket motstånd vi får från våra barn?
Det finns tankar om att vi pratar och tjatar för mycket. Vi vill vägleda hellre än bestämma.
– Vårt sätt att fostra är att prata med barnen, menar Malin Alfvén. Vi tar hänsyn till varje barns behov och uppfostrar individuellt. Eftersom vi tillåter barnen att trotsa får vi mer av det. Men ibland pratar och förklarar vi kanske för mycket, sett ur föräldrarnas synpunkt. Om barnet vet att det inte kan få en glass före maten, är man ingen dålig förälder om man säger nej utan att förklara varför.
– Sedan tycker jag att vi ursäktar oss för ofta inför barnen. Nästan alla föräldrar säger förlåt när de blivit arga på sina barn. Men det är ju att ta bort en del av sin ilska. Det behöver man kanske inte alltid göra.
Såväl Malin Alfvén som Kristina Hofsten gillar tjat som en del av uppfostran. Barnen lyssnar, fast det inte verkar så. Att innebörden gått in visar sig när barnet är i andra miljöer än hemma. Din lilltjej kan vara ett mönsterbarn på förskolan och en riktig trollunge hemma.
– Vill du veta hur ditt barn egentligen är, så iaktta barnet utanför hemmet, råder Malin Alfvén. Resultatet av er fostran syns då.
Samtidigt kan det vara frustrerande att barnet sköter sig i alla andra miljöer än hemma…

Konflikt var tredje minut
Att barnet är besvärligare med ena föräldern är vanligt. Det kan handla om att vi stör oss på likheter. Eller på att barnet härjar mer med den förälder den har starkast bindning till.
När barnet trotsar tänker vi ”Vad betyder det här? Hur ska jag förändras som
förälder för att möta mitt barns behov.”
Har man flera barn och har varit med om att något av de äldre barnen trotsat, blir det lättare att klara av ett yngre syskon som också gör det. Det omvända gäller också, att om man har äldre barn som inte trotsat särskilt mycket kan man reagera med stor häpnad på ett barn som beter sig som en liten rebell…
Enligt studier uppstår små konflikter mellan 2–3-åringar och deras föräldrar var tredje minut, skriver Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Men är det verkligen rimligt? Jo, hävdar de.
– Mindre trots kan vara att vi föräldrar markerar att barnet gör något som vi inte vill, exempelvis tar storasysters gosedjur. Så håller vi ju på hela tiden.
Studier säger också att vi har större konflikter med våra barn tre till fyra gånger i timmen. Det kan handla om att barnet kastar mat omkring sig. Eller gör något som kan vara farligt, som att vilja röra vid ett kontaktuttag.
Med 3-årstrotset kommer även en viss självinsikt. Barnet ser sina föräldrar i ett annat skimmer än det dyrkande och avgudande. Och gör den plågsamma upptäckten att ”Det är inte jag som bestämmer…
– Ett litet barn kan tro att ” Jag får solen att gå upp”, förklarar Malin Alfvén. Det är en hård insikt att förstå att det inte är sant. Vi föräldrar måste trappa upp motståndet och visa att det är vi som bestämmer. Barn får inte leva i tron att de bestämmer allt. Det är svårt för barnet att fungera med andra som en social varelse om det alltid får som det vill.
Man kan bemöta trotset genom att avleda det lilla barnet, men när barnet blivit lite större behöver vi hitta andra sätt. Muta och belöna är okej, anser Malin Alfvén och Kristina Hofsten.
– Det är bra att prata med barnen om vilka belöningar och indragna förmåner som ska förekomma i familjen, tipsar Kristina Hofsten.

”Undvik bråk om mat”
Man kan ge barnet eget ansvar, exempelvis använda en äggklocka vid påklädning och säga att barnet ska vara färdigt när klockan ringer.
Barnet kan självmant gå in på sitt rum och smälla igen dörren eller så ber mamma eller pappa om att barnet ska stänga in sig en stund och lugna sina arga känslor.
Humor, skratt och att tävla med sig själv underlättar. Allra bäst fungerar kompromisser, anser Malin Alfvén.
– Fast alla sätt är bra, om båda parter är nöjda, säger Malin Alfvén. Men grundläggande behov som mat, sömn och toalettbestyr, ska man försöka undvika att bråka om. Det blir så krångligt för familjen då. Det är inte att förlora att ni löser konflikten genom att göra barnet till viljes i sådana situationer. Är det bråk vid matbordet varje dag, lyft bort barnet och låt det sitta framför tv:n och äta om det är vad barnet vill.
– Och vill barnet bara äta en viss maträtt hela tiden, tillåt barnet att göra så utan diskussion, råder Malin Alfvén vidare. Ingen står ut med att bara äta korv under en längre period. Det går över. Men något man bör ta strid om med barnet är att man inte får bita eller slå andra. Eller säga stygga saker. Elaka tankar får man bara tänka i sitt eget huvud.
Varje familj har sitt sätt att dra gränser för vad som är acceptabelt uppförande och inte. Och bestämmer vad de inte vill att barnet ska visa upp för andra.
Trots kan väcka starka känslor av uppgivenhet och vanmakt hos mammor och pappor. Efter att ha burit en hysteriskt sparkande 3-åring under armen, som vägrat klä på sig och gå hem från förskolan vill man bara ge upp. Snudd på avsäga sig fortsatt föräldraskap. Om inte annat så för barnets skull, eftersom man ju får så tydliga bevis för sitt misslyckande. Ett trotsigt barn får inte sin mamma eller pappa att känna sig som superföräldrar direkt.
Därtill är våra barn väldigt duktiga på att hitta våra svaga punkter…

”Bra att våga trotsa”
Det är klart att trots är jobbigt, håller Kristina Hofsten med. Men inse att det handlar om att barnet är tryggt och tycker hemskt mycket om dig. Barnet vågar trotsa och genom att göra det, utvecklas det.
Att som förälder reagera med att bli rasande eller ledsen när trotset är ändlöst behöver inte vara fel. På så sätt lär vi ju ut att det är tillåtet att känna så – även för barnet.
Barnet ges också en möjlighet att se hur andra människor reagerar om det gör på ett visst sätt.
– Det handlar inte om att ge barnet samvete, utan om att visa konsekvenser, påpekar Malin Alfvén.
Men visst önskar vi nog alla ibland att det skulle räcka med ett enkelt ”Nej, du får inte göra det du vill.” ”Varför?” ”För att jag säger så.”
– Det är ju enklare om omgivningen gör som vi vill, säger Kristina Hofsten. Samtidigt vore livet outhärdligt om allt gick vår egen väg hela tiden. Att få mothugg ingår.
Men att få det av sitt eget barn – då blir man väldigt berörd. Vi vill ju att våra barn ska vara lyckade. De är vår stolthet eller vårt misslyckande eftersom vi själva gjort dem. Ingen vill ha ett barn som andra uppfattar som jobbigt…


Varför en ny bok om trots?

Vi Föräldrars Trotsboken ingår i vår serie om barns utveckling.
Trotsboken kom första gången 2001 och blev så uppskattad att den såldes slut. Nu ges den ut igen i delvis omarbetad version.
Boken är skriven av Vi Föräldrars egen psykolog Malin Alfvén, som arbetar inom mödra- och barnhälsovården och svarar på våra läsares frågor, och Kristina Hofsten, författare och journalist med mångårig erfarenhet av frågor som rör barn, och som under lång tid arbetat på Vi Föräldrar.
– Vi fick många reaktioner på vår förra bok om trots, berättar författarna. Föräldrar uppskattade att de kunde känna igen sig i våra berättelser, att de inte var ensamma om att ha trotsiga barn.
Tanken med boken är just att den ska vara till råd, stöd, hjälp och igenkänning för alla som har tankar om trots – eller är utsatta för det…
– En av nyheterna i boken är att vi skrivit mer om extra krävande barn, vilket var det som efterlystes mest bland dem som läste förra boken, förklarar Kristina Hofsten och Malin Alfvén.
– Ungefär 4 av 100 barn är extra envisa och viljestarka. Deras föräldrar har behov av igenkänning, att få veta att de inte är ensamma. De kan undra om de gjort något fel som fått ett så trotsigt barn. De behöver få tips och inges hopp om att det går över.
Dessutom behöver vi få skratta lite åt eländet och få stöd i hur tokigt det kan bli. Som när man tappar tålamodet och själv beter sig som en 3-åring.
Trotsboken behandlar hela uppväxten, från bebis till tonåringens frigörelse. Även graviditeten finns med – när två ska bli tre händer ju mycket med oss vuxna, som kan börja trotsa.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 8/2005

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler