Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Kan små barn mobba varandra?

Små barn kränker varandra, det hör till utvecklingen. Men vad gör man om ens barn blir retat? Eller om det inte får leka med de andra? Forskare förklarar.

Foto: Unsplash

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Att höra ett barn säga till ens eget barn: ”Du får inte komma på mitt ­kalas!”, ”Du är dum!” eller ”Du får inte sitta bredvid mig!” – man kan bli orolig för mindre.

Men samtidigt som det är viktigt att ta sitt barns upplevelser på allvar kanske vi inte ska oroa oss så mycket. Åtminstone inte enligt Eva Johansson, professor i pedagogik vid universitetet i Stavanger i Norge.

Eva Johansson forskar om hur barn mellan 1 och 3 år kommunicerar med varandra.

Små barn mobbar inte

– Små barn mobbar inte, säger hon. De har fullt upp med att upptäcka sina relationer. För tvärtemot vad man tidigare har trott har de nära och starka emotionella band till varandra. Och i det ligger att de prövar: Hur ska vi vara tillsammans, du och jag? Vad är okej och vad är inte okej?

I ett sådant lärande uppstår processer av såväl ­exkluderande som inkluderande. ­Andra barn får vara med eller får inte vara med. Sådant är ofrånkomligt – och i viss mån bra. Det fyller en funktion, menar Eva Johansson.

– Man kanske blir utsatt och får inte vara med – men samtidigt kan man förstå hur viktigt det är att få vara med. Jag tycker mig se att barn inte bara försvarar sina egna rättigheter att få vara med utan även andras. Och det gör de delvis tack vare att de själva har blivit utsatta. För när vi blir utsatta – kränkta – förstår vi, ­känner vi i oss själva, hur viktigt det är att få vara med.

LÄS OCKSÅ: När barnet är ledsen vid lämningen – därför gör det så ONT

Barn kan provocera, utmana och reta

Små barn kan retas också.

– De kan mycket väl provocera och ­utmana syskon och kompisar. Det finns ju ett spänningsmoment i att göra något som någon annan inte gillar: Hur länge kommer det att funka? Vad kommer att hända?

Vi människor lär oss saker hela tiden, av allt vi är med om.

– Men det får inte vara så att vissa ständigt lär sig att bli uteslutna, säger Eva Johansson.

Det är därför det är så viktigt att det finns tillräckligt många kompetenta vuxna kring barnen, menar hon.

– Både de barn som utmanar och de som utmanas behöver hjälp från vuxna. De som utmanar behöver lära sig retas – eller att skoja, kanske man ska säga – på ett bra sätt. De behöver lära sig att det är kul när det är ömsesidigt, men inte annars. De behöver lära sig var andras gränser går. Och den som blir utmanad behöver lära sig att uttrycka sina gränser. Att barn får den här hjälpen är nödvändigt för att komma ifrån kränkningarna, som annars kanske blir mer systematiserade i framtiden, säger Eva Johansson.

Barn kan avvisa varandra

Det är viktigt att det finns tillräckligt många kompetenta vuxna kring barnen. Det får inte vara så att vissa barn ständigt lär sig att bli uteslutna, säger Eva Johansson, professor i pedagogik.
Det är viktigt att det finns tillräckligt många kompetenta vuxna kring barnen. Det får inte vara så att vissa barn ständigt lär sig att bli uteslutna, säger Eva Johansson, professor i pedagogik. Foto: Shutterstock

Det är inte ovanligt att barn avvisar varandra, säger Fanny Jonsdottir, lektor i pedagogik vid Malmö högskola.

– De säger ”Nej, du får inte vara med” och ”Du får inte sitta bredvid mig”.

Det är den ena sidan av myntet. Den ­andra är att relationer till kompisar är ­superviktigt, även för riktigt små barn.

– Att ingå i ett sammanhang, i relationer – det är en existentiell fråga, även för barn som är så små som 1 år. Och barn är, precis som vi vuxna, selektiva i sina val av vänner. De väljer vilka de vill etablera relationer med.

Fanny Jonsdottir har genomfört en studie där 353 barn fick se bilder på kompisarna i förskolan och peka på den eller de som var deras vänner. 11 procent av barnen valdes inte av någon kompis, visade det sig.

– Men siffran ska justeras ner till cirka 5 procent, säger Fanny Jonsdottir. Man måste ta hänsyn till att barnets bästa vän kanske inte var på förskolan just den dagen.

– Det är viktigt att förstå att detta är just dessa barns beskrivning, just den dagen, i just den stunden. Men vissa barn är under någon tid i känslan av att inte ha någon tillhörighet i gruppen. Det kan vara olika ­anledningar till det, men jag tror att några av dessa barn inte har knäckt lekkoden. De kan behöva mer tid. De kan ­behöva vuxnas stöd för att utveckla sin lekkompetens.

LÄS OCKSÅ: Friends: Ta kränkningar på allvar

Barn kan säga: "Du får inte vara med"

Generellt sett brukar barn upp till 5–6 år inte exkludera varandra på ett systematiskt sätt, säger Fanny Jonsdottir.

– Små barn vill ha roligt i sin lek och ingå i ett sammanhang. Visst, de kan säga ”Du får inte vara med”, men det är ofta för att de redan har kommit in i ett lekprojekt och inte vill bli störda. Det kan vara helt annorlunda nästa dag, eller nästa timme.

Som vuxen kan man minska risken för att ett eller några barn ska hamna utanför gruppgemenskapen. Ett effektivt sätt är att hjälpa barnen att skapa en gemensam historia genom att prata med dem om gemensamma upplevelser, är Fanny Jonsdottirs erfarenhet.

– Man kan säga ”Kommer ni ihåg när vi var ute och gick? Kommer ni ihåg att vi ­tittade på ankorna? Att vi matade ankorna?”. Sådant kan skapa gemenskap. Det är ju ­likadant för oss vuxna. Vi säger ”Vad trevligt det var att träffas hemma hos dig sist och vilken god mat du bjöd på!”.

När en grupp barn börjar formera sig i förskolan kan därför föräldrarna gärna byta telefonnummer och till exempel bestämma att ses i parken en lördag förmiddag, tillsammans med barnen. Dels är det bra för barnen att se att föräldrarna umgås, dels blir det ytterligare ett sätt att skapa gemensamma erfarenheter, menar Fanny Jons­dottir.

Att inte få vara med kan vara del av ett lärande

Så, hur ska man tänka om man är orolig för att ens barn inte får vara med, eller för att det blir retat?

– Man ska veta att det kan vara en del av ett lärande, säger Eva Johansson. Men om man känner sig orolig måste man ta det på allvar. Som förälder känner man sitt barn; man vet om det inte mår bra. I så fall ska man prata med förskolepersonalen.

Fanny Jonsdottir:

– Man ska inte oroa sig om ens barn inte har någon bästis. Det viktiga är att han eller hon har en tillhörighet i gruppen. Om barnet inte upplever det måste man prata med personalen i förskolan. Om man är orolig kan man be att få vara med i för­skolan en eller två dagar för att skapa sig en egen bild.

Läs också: Halloween - när ska man gå bus eller godis? 

Artikeln publicerades i februari 2017.