Anneli Hildonen

Mamma Karin och Zakarias, 2,5 år, blev ledsna när föräldraledigheten var slut.

Hur ledset är okej?

Förskolelämningarna var kaos, Zakarias storgrät varje morgon och mamma Karin hade ångest. Men efter två månader vände det äntligen!

Familjen bor i Stockholm

Familjen Gåse är Karin, 40 år, Mattias, 40 år, och Zakarias, 2,5 år. Karin jobbar som handläggare på Karolinska institutet och Mattias som office coordinator på ett företag i Stockholm. De bor i Solberga i Stockholm.

Malin Alfvén coachar

”Att vara ledsen är inget farligt”
Malin Alfvén, föräldrapsykolog, Stockholm:
    – Först vill jag bara säga att jag är glad att det gick så bra för Zakarias till slut, det var skönt att höra att allt ordnade sig.
I 2-årsåldern börjar barnet på riktigt uppleva hur svårt det är att vara utan sina föräldrar. Barnet förstår verkligen att det blir lämnat, och då är det helt naturligt att det blir ledset. Också mamma Karin upplever ju att en epok är slut, att de fina två åren hon och Zakarias har haft hemma nu är över och att det är dags för en annan fas i livet. Karin beskriver hur ledsen hon blir av det – och det är klart att Zakarias känner samma sak! Han blir också ledsen och sörjer. Men att vara ledsen och att sörja är inget farligt, det är en del av livet.
    – Så när Karin säger att hon är medveten om att hon inte ska överföra sina egna känslor på Zakarias håller jag inte riktigt med. Det ska hon visst det, för här har hon och Zakarias något de kan dela. De kan hjälpa varandra i sorgen. Dels genom att Karin berättar för Zakarias att hon också är ledsen just nu och att hon förstår hur han känner, dels genom att hon berättar hur det var när hon var liten. Att hon också tyckte att det var jobbigt att gå till förskolan – men att allt blev bra, att det ordnar sig efter ett tag. Sedan är det klart att man själv måste tro på att förskolan man valt är bra och att barnet kan känna sig tryggt där.

Sommaren innan Zakarias, 2 år, skulle börja förskolan kändes allt så bra. Karin och Mattias hade valt förskola noga, och de gick ofta förbi gården och tittade och pratade om hur kul det skulle bli för Zakarias att äntligen få börja i förskolan. Men när hösten kom och det väl var dags för förskolestart blev verkligheten en annan.
Inskolningen gick bra. Både Karin och Mattias var med, och efter att ha varit i för­ skolan i fyra dagar fick de på fredagen lämna Zakarias på egen hand för första gången. Zakarias vinkade glatt och Karin höll god min, men på vägen hem grät hon.
– Usch, jag tyckte det var så jobbigt. Jag grät hela vägen hem, och när jag kom hem satte jag mig på balkongen och försökte sam­ la mig. Min mammaledighet hade verkligen varit en fantastisk tid, jag hade varit hemma i två år, och nu kändes det att den tiden var slut. Och rent känslomässigt kändes det som ett svek mot Zakarias att lämna honom hos andra människor, säger hon.

Tårarna kom i soffan

När de hämtade Zakarias efter några timmar sa personalen att allt gått bra, och det kändes skönt att ta helg tillsammans. Men på mån­dagen, när det var dags att börja ”på riktigt”, var Zakarias förkyld och fick stanna hemma. Och när han veckan därpå skulle börja igen började den känslomässiga prövningen.
– Han var så ledsen så ledsen när vi skulle lämna honom. Och när jag pratade med honom på morgonen om att han skulle till förskolan kom tårarna. Att se honom sitta där i soffan och gråta var verkligen hemskt, säger Karin.
Personalen var hela tiden bra och försökte hjälpa till så mycket de kunde. De försökte distrahera Zakarias när det var dags för Karin eller Mattias att gå, och tillsammans kom de överens om att göra lämningarna korta och koncisa; att dra ut på avskedet skulle inte göra saken bättre.
Men prövningarna fortsatte, och till slut gick Karin ner i arbetstid, först till 75 pro­cent och därefter till 50 procent, för att minska på tiden som Zakarias skulle behöva vara i förskolan. Och då gick det lite lättare. – Lämningarna blev enklare eftersom vi kom lite senare och personalen hade mer tid.
Och det kändes bättre för mig eftersom jag visste att han inte skulle vara där så många timmar, säger Karin.

”Man känner sig lost”

Den akuta ledsenheten avtog efter några vec­kor, även om Zakarias inte direkt bubblade av glädje när det var dags att gå till förskolan. Och funderingarna fortsatte att snurra hos Karin. Var det rätt att lämna Zakarias i för­skolan när han inte verkade trivas? Hur ledset kan ett barn vara utan att ta skada? Skulle han kanske passa bättre hos en dagmamma? Och hur många timmar är det rimligt att lämna en 2­-åring i förskolan?
    – Som förstagångsförälder känner man sig ganska lost när det händer sådant här. Jag kommer själv ihåg hur ångestfyllt det var när min mamma några gånger skulle lämna mig i vad som var ungefär som öppna förskolan. Så jag känner igen känslan, kan man säga. Sam­tidigt vill man inte överföra för mycket av sina egna känslor på barnet. Jag vet ju också att Zakarias behöver kompisar och ett socialt sammanhang att vara i, säger Karin.
Familjen ville ändå att Zakarias skulle fort­ sätta i förskolan så länge det gick hyfsat bra. Karin hade tidigare undersökt möjligheterna till dagmamma i området och kommit fram till att förskola skulle bli det bästa. Och efter nästan två månader i förskolan hände det de knappt vågade hoppas på längre. Det sorgliga hade med tiden bytts till en positiv känsla.
– När vi kom in på gården och Zakarias såg sin förskolefröken släppte han min hand och sprang fram till henne. Han ville visa att månen var uppe fastän det var morgon.
    – Och när jag sa att jag måste gå vände han sig bara om och vinkade och sa ”hejdå mamma” utan att vara ledsen. Så för första gången under hela den här perioden kunde jag känna mig lugn när jag gick till jobbet, säger Karin.

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler