Annons
Thinkstock

Hämmar du ditt barns kreativitet - omedvetet?

"Åh, vad fint du har ritat!”, säger vi gärna uppmuntrande när barnet stolt håller fram en teckning. En taktik som tyvärr kan ge precis motsatt effekt och hämma barnets kreativitet, enligt psykologen Eva Hoff.

Att vara kreativ är att utforska sig själv, att skapa, tänka nytt – och att göra det på sitt eget sätt. Något barn är världsbäst på.

Men som förälder är det lätt att – i all välmening – hämma barnens kreativitet genom att bedöma och värdera, menar Eva Hoff, psykolog vid Lunds universitet som forskar kring barn och kreativitet.

– Att stödja våra barns kreativitet är bland det viktigaste vi kan göra. Kreativitet innebär problemlösning och är nödvändigt i vårt komplexa samhälle. I en värld som ständigt är i rörelse behöver vi kunna se nya möjligheter och lösningar, säger hon.

Redan i 2-årsåldern börjar barnet utveckla och testa sin kreativitet. Detta går hand i hand med självständighetsträningen, ibland kallad trotsåldern. En period som handlar om att upptäcka och skilja ut sitt eget jag och sin egen vilja gentemot omgivningen.

Som förälder är det extra viktigt att uppmuntra barnets försök till självständighet, menar Eva Hoff.

– Ett sätt att låta barnets vilja komma fram är att till exempel låta det välja kläder själv, trots att det kanske blir udda strumpor eller pyjamas i förskolan, säger hon.

Att träna kreativitet handlar mycket om att barnet lär sig att våga tro på sina egna idéer och förmåga att lösa problem. Om favorittröjan blir mjölkdränkt vid frukosten, hur löser man det? Involvera och lyssna på barnet, tycker Eva Hoff.

Eva Hoff har ett absolut ”no no”. Hon tycker inte om ordet ”fint”.

– Att säga att något som barnet har skapat är fint innebär ju att det också finns något som är fult, alltså något som man inte ska göra. Det är mycket hämmande och gör att barnet inte vågar prova lika mycket, menar hon.

Att vara kreativ handlar inte bara om att skapa nytt, utan också om att själv kunna bedöma sina idéer och alster och välja ut dem man själv verkligen tror på.

Den som vill ge kreativitetsuppmuntran kan säga saker som ”Vad roligt att du gjorde något som jag aldrig har sett dig göra tidigare”. Man kan ge beröm för att barnet har testat en ny färg, en ny klädkombination eller ett ovanligt smörgåspålägg. Och framför allt, man kan ge beröm för själva försöket.

– Det viktiga är att våga prova, att få misslyckas och prova igen. Vad det än gäller, säger Eva Hoff.

Se även

Annons

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

Annons

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se

Annons