Nicole Gartz

Dagmamma är melodin för familjen Tibell-Gartz. Neo, 2, och Theo, 5, med pappa Jim och mamma Johanna.

De fick nog av de stora barngrupperna i förskolan

Dagmamma blev lösningen för Theo, 5 år, och hans ­familj. De fick nog av de för stora barngrupperna och den tuffa miljön i förskolan.
Vi Föräldrar fortsätter granskningen av barngruppernas storlek, den här ­gången med ett läsarmejl från Johanna.

Theo blev glad och harmonisk när han fick börja hos dagmamman. Det märktes ganska snabbt. All hans panik som han fått i förskolan försvann, och det var fantastiskt för oss att se.
– Under hela sommarlovet i år längtade han efter sin Monika, som hon heter.

Johanna Tibell-Gartz mejlade till Vi Föräldrar för att hon följt vår artikelserie om stora barngrupper i förskolan. Hon vill tipsa andra som har barn som vantrivs i för stora grupper om möjligheten att välja en kommunal dagmamma.
– Dagmammorna är så engagerade, och det känns väldigt bra. Här i Sollentuna träffas några av dem flera gånger i veckan, någon brist på jämnåriga lekkamrater har Theo inte.

Hos Monika är de bara sju barn i olika åldrar, vilket gör att alla leker med alla.
– Det är bra, nu leker tjejer och killar ihop. Det är inget prat om kill-leksaker, som det var i förskolan, säger Johanna.

Hon vill helst fokusera på det positiva men har alltså även tråkiga erfarenheter.
– I början verkade den kommunala förskolan väldigt bra när jag och Theos pappa Jim besökte den. Personalen ingav förtroende och den låg nära vårt hem. Fem små 1,5-åringar hade inskolning samtidigt, och vår Theo fick bra kompisar på en gång.

Men efter ungefär ett år växte gruppen, och då ändrades stämningen, tycker Johanna.
– Det blev för många barn, kanske 17 stycken i en småbarnsgrupp. Det blev stökigt. Ett par nya barn höll på och knuffades. Några andra barn blev väldigt dominanta. Men Theo verkade inte tycka att det var ett problem, så vi lät honom gå kvar.

När Theo skulle fylla 3 år och började i storbarngruppen började också de stora problemen.
– När de hade utelek var två barnavdelningar ute på gården samtidigt. Barnen fick härja fritt, personalen stod mest passivt och såg på. Det var inte bra, vi märkte ganska snart på Theo att han blev förändrad av den aggressiva miljön. Han ville till exempel inte gå ut och leka, utan stannade helst inomhus i förskolan. Det är olikt honom, han brukar vara väldigt framåt och social.

Hur var han hemma?
– Han började hoppa på mig och blev ilsken. På helgerna ville han aldrig klä på sig och inte gå ut. Han fick panikartade attacker och ropade ”mamma, nu piskar jag dig!”. Var kom det ifrån? Jo, från lekarna på dagis.

I efterhand kan Johanna tycka att hon tidigare borde ha sett Theos signaler på att förskolan inte var bra.
– Ofta när jag kom och hämtade satt han bara apatisk och gungade. När vi lämnade på morgonen kunde dagen börja med att ett större barn kom och knuffade till honom, utan att någon pedagog reagerade. Det förekom faktiskt mobbing bland dessa små 3–5-åringar. Några andra föräldrar hörde till exempel hur barnen planerade att binda fast en flicka vid ett träd.

Vad sa personalen när du pratade med dem?

– ”Det här är inget problem”, sa de. De låtsades som om det regnade och skyllde Theos förändrade humör på att han fått ett syskon. Och som förälder är det inte alltid lätt att veta...

Droppen kom när Johanna och Jim hittade piskmärken på Theos kropp.
– Vi tog honom ur förskolan samma dag, det var inget snack om saken.

De pratade givetvis med förskolechefen, som till en början gav ett bra bemötande. Men efter några dagar återkom hon och ville ha bilder på piskmärkena.
– Det var kränkande, som om vi skulle ljuga om en sådan sak. Vi borde ha anmält henne. Jag känner mig arg och ledsen nu när jag tänker på hur Theo kan ha haft det i den där förskolan. Och många andra föräldrar där har känt samma oro.

Theo fick vara hemma med Johanna, som var föräldraledig, och sin lillebror.
– Det var helt nödvändigt med den pausen, det tog ju två hela veckor innan Theo ville gå ut och leka.

Efter två månader hemma fick han alltså plats hos dagmamman Monika. Han stortrivs och är återigen sitt glada och trygga jag.

Vad kan man lära av det ni varit med om?

– Stora barngrupper i förskolan kräver mer av personalen. De behöver vara engagerade. Och fri lek som på den den där stora dagisgården funkar inte, för hur fri är den? Då kommer alla fula sidor fram. Fri lek kräver att pedagogerna är med och griper in när det behövs.

Se även

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler