Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

7 frågor och svar om trots

Vad är trots egentligen? Och hur kan man hantera det? Vi frågade psykologen Anna Sylvén.

Trots – ett förlegat begrepp? Psykolog Anna Sylvén tycker det.
Trots – ett förlegat begrepp? Psykolog Anna Sylvén tycker det.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Vad är trots?

Psykolog Anna Sylvén.
Psykolog Anna Sylvén.

Anna Sylvén: ”Jag tänker att det är barnets uttryck för den egna viljan – men begreppet ’trots’ står för mig för en gammaldags syn på barnuppfostran. Att trotsa någon är att sätta sig upp mot någons makt. För mig är trots totalt ute som tankesätt. Det handlar ju om att barn ska foga sig efter den vuxnes regler, och inte alls om det som jag tycker är viktigt: att försöka hitta en gemensam väg där alla trivs. Jag vill inte kalla det trots. Jag ser det som en självständighetssträvan hos barnet.”

Varför kommer trotset just nu?

Anna Sylvén: ”Barnet har redan från början uttryckt vad det vill och inte vill, men nu blir det mer självständigt och mer kompetent i sina uttryck. Det gör att man som förälder kan bli mer utmanad och uppleva sig som mer drabbad. För mig är denna självständighetssträvan något som pågår hela tiden. Föräldrar och barn vill ständigt olika saker och förhandlar med varandra, men det kan se lite olika ut i olika åldrar och vid olika tillfällen.”

Hur kan man som förälder hantera trots? 

Anna Sylvén: ”Jag tror att förhållningssättet är viktigt. I stället för att tänka ’Åh, vad jobbigt att barnet trotsar’ kan man försöka tänka: ’Åh, vad jobbigt jag som förälder har det just nu.’ Om man har perspektivet att barnet trotsar är det lätt att uppleva det som provokativt. Då blir det mycket jobbigare än om man tänker att barnet har sin egen vilja och måste få ha det – men man måste inte göra som barnet vill.”

Men om barnet gallskriker, är tvärtemot och drar av sig tröjan gång på gång när man har bråttom till förskolan – hur gör man då?

Anna Sylvén: ”Det är viktigt att ha kvar medvetenheten om att barnet inte gör så här för att göra någon illa. Barnet gör så här för att det måste, för att det inte kan uttrycka sin vilja på annat sätt. Ibland kanske man kan försöka förhandla och komma överens: ’Aha, du vill inte ha den här tröjan? Vill du ha den andra i stället? Då tar vi den!’ ”

Om barnet säger nej till allt? Om precis allt är fel och det inte funkar att förhandla?

Anna Sylvén: ”Då får man ta sitt ansvar som vuxen. Barnet tänker ju inte på tidsperspektiv eller på att mamma eller pappa kan bli försenade. Man kanske kan säga ’Nej, nu måste vi skynda oss. Jag har jättebråttom, så nu måste jag nog bestämma i alla fall’ och bära iväg barnet. Och då får man finna sig i att man blir osams och att barnet tycker att man är dum.”

Får man bli arg tillbaka?

Anna Sylvén: ”Ja, man får bli arg. Man får känna vad man vill, men man får inte göra vad man vill. Man får inte slå och man får inte kränka med ord, men man kan absolut vara arg och uttrycka det. Man kanske säger ’Ja, nu är du arg, och det är minsann jag också!’ Det kan till och med vara hjälpsamt för barnet att höra det. Det kan göra det lättare att förstå vad som händer och att lugna ner sig.”

Om man känner sig helt utmattad av alla förhandlingsförsök och all kamp?

Anna Sylvén: ”Då behöver man avlastning. Man kanske kan be en vän eller granne att vara barnvakt, men man kan inte begära att barnet ska hjälpa till genom att ändra sitt beteende. Barnet gör bara vad det behöver göra just nu. Behöver man hjälp ska man be en annan vuxen.”

Texten publicerades i november 2012.